Men resten av såren är endast tejpade men ja, de hade behövts sys egentligen. Jag vägrar åka in och sy en endaste gång till i vaket tillstånd. Måste de sy får de faktiskt söva ner mig. När jag skulle sy nu senast fick jag lugnande och smärtstillande direkt in i blodet men det hjälpte inte ett skit pch jag var fullständigt panikslagen men jag klarade av att sy några stygn i alla fall men då utan bedövning. Så nej, inte en enda gång till!
Så nu sitter jag här på 22an igen. Jag kom in till psykakuten i måndags frivilligt då gasellen och min familj övertalade mig att åka in. Det tog emot rejält men jag gjorde det i alla fall, så nu är jag inlagd men på HSL. Jag kämpar varje dag med att inte skriva ut mig då min omgivning vill att jag ska vara kvar. Jag är inte i behov av vårdintyg just nu så jag får skriva ut mig om jag vill. Men jag lyssnar på min omgivning, både familj, läkare och vårdpersonal vill att jag ska stanna och gör mitt bästa för att stanna till på måndag då det är ett sipmöte. Men jag tar en dag i taget. Min dumma hjärna tycker att jag beter mig som en idiot som stannar frivilligt när jag faktiskt kan skriva ut mig och åka hem och göra va fan som helst.
Jag har börjat på ett ställe som heter växtkraft. Där finns tre hästar. Två pyttisar och en stor. Jag har bara varit där "på riktigt" en gång, men hälsat på två gånger. Där finns hönor och kycklingar och det finns möjlighet till att odla. Och på onsdagar har de även ett hundcafe då man får komma och fika med sin hund då det finns fika för både människor och hundar. När jag var där sist var en från gasellen med mig. Planen är två timmar i veckan som jag ska vara där. Jag fick bekanta mig med hästarna och sedan tog vi två av dem på en promenad. Det var trevligt, väldigt fina hästar!
Det mobila teamet från 22an har kommit till mig en gång i veckan och det har fungerat bra.
Men som det ser ut nu har jag ingen tid på vpm. Var där för några veckor sedan men fick ingen ny tid. Varför vet jag inte. Men jag har träffat en dietist efter tjat i evigheter från min omgivning och hon har "presenterat" en typ av behandling för min matproblematik. Det går mer eller mindre ut på att man ska exponeras med det man tycker är svårt och det man är rädd för. Jag skulle tänka på saken och sedan meddela henne om jag vill påbörja detta. Vi börjar med det i höst i så fall. Jag har bestämt mig för att tacka ja. En del av mig vill verkligen inte för jag är så rädd och det är skrämmande men någon gång måste jag ta tag i detta.
Matspöket hemsöker mig konstant just nu. MATMATMATMATMAT är i mina tankar 24/7. Så sjukt jobbigt är det. Dag ut och dag in! Jag får aldrig vila från detta.
Matspöket har hemsökt mig sedan jag var 13 år, vilket är halva mitt liv...
