Jag var hos min psykolog idag. Det slutade konstigt och jag fattade ingenting.
Hon kallade in mig på sitt rum, en halvtimme sen.
Sen började hon prata. Hon sa att sisst vi pratade så sa jag inte så mycket förän vi pratade om saker jag tyckte om, men när hon började frågade vad jag ville hahjälp med så sa jag itne så mycket. Hon sa sen att jag inte kan använde våran tid med att sitta och prata om saker jag tycker om bara. Hon sa att hon inte trodde att vi skulle kunna komma så långt, eftersom jag inte pratade så mycket när hon ställde de "svåra" frågorna. Hon sa att jag kan prata med personerna jag redan har om saker jag tycker om och ta hjälp utan dem när jag har det svårt. Men det är ju ingen metod som funkar. Jag kan ju inte ta hjälp utav mina boendestödjare, eller andra. Jag behöver lära mig handsas med min ångest och få en bättre självbild. Och det kan ingen av de jag redan har hjälpa mig med! Jag kan ju itne be om hjälp när jag mår dåligt! Jag kan bara inte! Därför måste jag lära mig att klara av ångesten själv! Och just nu skär jag mig 90% av alla gånger pga att ajg hatar mig själv, tycker jag är för tjock eller äckligt m.m. så får jag en bättre självbild så kommer jag ju skära mig mindre efter ett tag ju!
Jag blev chockad när hon sa att hon inte tyckte att jag skulle komma tillbaka nåt mer. Gråten var nära att komma, jag tyckte ju om henne så, hon är den första psykolog som jag verkligen kännt att jag tycker om och mina föräldrar har varit så glada över att jag hittat en som jag gillar. Och jag hade sånna förhoppningar för jag trodde verligen att hon skulle kunna hjälpa mig, hon verkade så annorlunda! Och så kommer hon och säger såhär!
Hon kan inte säga så efter ett smtal. Hon borde ju läst på och veta att jag är blyg, att jag har min autismspektrumstörning, och att jag har skitsvårt att prata med nya människor. Speciellt psykologer pga tidigare dåliga erfarenheter. Och hon måste ställe många typ ledande frågor om hon ska få bra svar. Ialla fall i början. Hon måste ju förstå att hon måste få mig att känna förtroende för henne också. Det tar ju tid. Hon kan liksom itne dömma mig efter ett samtal!
När hon pratat klart frågar hon om vi var överens, jag sa ja. Men vad annars skulle jag sagt?
Sen sa hon hejdå och jag gick. på väg tillbaka till PIVA började jag gråta, jag förstod ingenting. Varför ville hon inte? Varför gjorde hon såhär? Hon var väl inte så annorlunda och bra som jag trott. Jag blev så besviken och ledsen.....
Min far har börjat forska i detta, men jag vet inte om jag kan komma tillbaka till henne nu. Och jag vill ju inte att hon ska få massa skit för detta. Avd. blev som frågetecken de med. De sa att de skulle prata med min öppenvårdsläkare för nu måste det finnas någon annan plan om hjälp i öppenvården sa de. Men jag vill inte att de också ska börja forska i detta, då kanske hon får ännumera skit.
