Nu är julen över

Nu sitter jag i en säng hemma hos min mormor och morfar i Stockholm. Vi åkte upp 22/12 och vi åker hem i morgon. Men jag kom till vbg den 21/12. Så detta är min första perm sen nag flyttade till Finjagården. 

Jag tog först tåget till Lund från Hässleholm och sedan från Lund till Varberg. Det gick jättesmidigt måste jag säga! Dock blev det en oerhört stressig morgon. Jag skulle ta ett tåg som gick 8.22 från Hässleholm. Och finja hade hjälpt mig beställa en taxi till 7.30 kvällen innan. Så på morgonen gick jag ut och ställde mig med min resväska och väntade på taxin. Väntade och väntade men ingen taxi kom! Men personalen löste detta snabbt. En av dem slängde på sig jackan och skjutsade mig till tåget. Och jag hann, tur det! 

På kvällen då jag kommit till Varberg firade vi lite jul hos farmor. Mammi, jag, pappi, syster och Ebba var där. (Och farmor såklart). Vi spelade paketleken. Den är så rolig, vi köper alltid två paket var men vi spelar också så att alla får två paket var så det blir rättvist. Jag vann iaf två saker jag ville ha. Dock var den ena något jag själv köpt men så gärna ville ha ;-).

Har man otur får man nåt man inte vill ha men vi brukar byta med varandra lite efter spelet också så att alla blir nöjda och glada! :-). Mycket trevligt!! 

Sedan sov jag och min syster över hos mammi för att sedan påbörja resan till Stockholm dagen efter. 

Planen var från början att jag skulle va borta från Finjagården den 21/12-27/12 men jag stannar troligtvis till den 28e. Jag planerar att sova på gasellen sista natten. Och då kommer jag även ha ebbisen hos mig. Det var så underbart att träffa henne igen. 

Det skulle ju varit möte på finja den 19e december och jag hoppades då få ett besked om jag fick stanna på finja. Men mötet ställdes in och ingen hade nån aning om jag skulle få förlängt eller ej. Jag var väldigt stressad över detta. Hade nästintill panik. Mitt avtal sträckte sig ju bara till tredje januari! 

Fick för några dagar sen reda på att jag får iaf två månader till på finja. Känns som en otrolig lättnad. Man hinner inte bli färdigbehandlad på tre månader, man hinner ju knappt ens komma in i behandlingen liksom.  

Så när jag sa hej då till min terapeut innan jag åkte visste jag inte ens om jag skulle få träffa henne igen, och det kändes lite konstigt...

I januari är det ett nytt möte inbokat. Vet inte riktigt vilka som ska va med... har dock inte fått något datum än. 

Senare idag ska jag, mammi och syster gå på bio, vilket vi i princip alltid gör efter julafton när vi är här uppe! Vi har haft en skön slapparmorgon idag. Det var två julfiranden igår. Intensivt!!! 

Först var det jullunch hemma hos mormor och morfar (det är där vi bor, det gör vi alltid). 

Då kom det massor av folk och de käkade julmat. Jag åt potatismos (pulver) vilket jag alltid gör på julafton. Jag hade typ sett fram emot detta jävla potatismos i flera månader. Men när jag smakade på det blev jag besviken.. det var inte alls lika gott som jag mindes. Men jag åt iaf det på kvällen också. Men nästan alla som kom på jullunchen var med senare på kvällen också. 

Då var det Massor av mat och massor av paket. Vi var ju ganska många så det var många klappar att dela ut. Men jag blev glad för alla mina jag fick! Jag är lätt att köpa till på ett sätt då jag typ uppskattar allt ;-). Men samtidigt är det svårt för folk att köpa till mig (speciellt detta året) när jag inte önskar mig så mycket så då måste de komma på nåt själva. 

Vi åker hem i morgon eftermiddag. Vi åker tåg Stockholm-Gbg och Gbg-Varberg. Det är samma linje som jag kommer åka med till Lund när jag åker tillbaka till behandlingshemmet. Så om man sitter kvar på tåget från Göteborg hamnar man i Lund. 

Men det har varit ganska skönt ändå att fått en liten paus från behandlingen, då den är ganska intensiv. Gruppterapi tre gånger i veckan och enskild terapi två gånger i veckan. Pluss hemläxor att göra däremellan. 

"Du borde skämmas"!

På onsdag är det möte här. Då får jag beskedet om jag får stanna eller ej. Mitt avtal går ut 2/1-19. Känns ganska nervöst.. nu när jag väl är själv motiverad till att få hjälp skulle det kännas så dumt om jag inte får va kvar. Jag har i så många år bara sagt nej och inte varit mottaglig till att få hjälp. Jag är rädd att om jag skickas hem kommer mitt liv inte bli bättre och jag forsätter leva utan förändring. Jag blir kvar i skiten tillsammans med matspöket och mitt självskadebeteende. 

Förra lördagen var mammi, syster och farmor här och hälsade på. Jag blev lite firad då jag fyllde 27 på söndagen. Fick många fina paket också. Vi åkte in till Hässleholm och de käkade thaibufe. Sedan hängde vi bara på mitt rum. Det var jättetrevligt men det bästa av allt var såklart att jag fick träffa min älskade syster! 

På söndagen (på min födelsedag) åkte jag och några andra till ishallen och åkte skridskor. Det var så jävla roligt! Det var ett bra tag sedan jag åkte skridskor men det gick bra ändå! Det är nog den roligaste aktiviteten jag varit med på sedan jag kom hit. Hoppas vi gör det snart igen.

På lucia var det mysfrukost och luciatåg. Det var jättemysigt. Tåget bestod av både personal och boende. Och de servande frukost med varm choklad. Dock var chokladen jätteäcklig! Den hade skurit sig så det var massor av mjölkklumpar i... 

Jag har varit på studiebesök på Maltgatan. Det är finjas utslussningslägenheter inne i centrum. Det är obligatoriskt att åka dit och kolla när man flyttat hit. Det behöver inte betyda att man ska flytta dit sen. Men lägenheten jag fick se var jättefin. 

Hade en riktig jobbig tisdag. Jag har ju vägning varje tisdag och vågade visade uppåt. Jag försökte efter det få bort vägningen då det är ett så oerhört stressmoment och ångestladdat för mig. Att behöva visa personalen att jag har gått upp får mig att skämmas. jag skäms nåt så fruktansvärt..! Personalen säger att jag inte har något att skämmas över, men kan dock inte hålla med.

Detta dumma matspöke förstör hela min vardag...

Kontrakt

Nu har jag varit här i nästan exakt två månader. 

Och idag skrev jag på ett kontrakt, att jag vill att påbörja behandling här. Jag fick lite betänketid på mig bestämma om jag ville ge mig in i en behandling eller ej och bestämde mig för att göra det. Vad har jag att förlora? 

Vi satte upp de första målen vi ska jobba mot och det är också olika punkter som jag förbinder mig att följa och även som min terapeut förbinder sig att följa. Typ "regler". Kontraktet sträcker sig för en månad framåt sedan skriver man ett nytt. Jag har inte fått besked än av Varberg om jag får förlängt här, har bara beviljat till 2/1-19. Men jag hoppas verkligen få besked snart att jag får stanna! 

Jag har just nu färdighetsträning tre gånger i veckan och jag träffar min terapeut två gånger i veckan.

I helgen var min pappi med sällskap här. Vi åkte först på julmarknad en bit utanför Kristianstad och sedan in till Kristianstad centrum. Det är en jättefin stad måste jag säga! Vi fikade och sedan gick vi i affärer. Vi svängde in en snabbis på citygross också då jag passade på att handla ordentligt med dricka eftersom jag hade tillgång till bil ;-). Vi hade i alla fall det jättetrevligt och jag fick en jättefin termosmugg av pappi! 

Jag åker numera med bussen själv och handlar när jag behöver. Dock är det lite jobbigt då det tar 20 minuter att gå till bussen. Dit är väl inte så jobbigt men hem.. det är ganska tufft när man dricker så mycket läsk dom jag.

Imorgon kommer gasellen hit. Jag tror att det är båda mina kontaktpersoner som kommer. De kommer vid 11. Och på lördag kommer jag få besök igen. Inte helt 100% säker på vilka som kommer men jag vet iaf att mammi gör det. Det är många besök nu. Men jag fyller år på söndag! 27 jävla år!

Jag går som sagt på färdighetsträningen 3 gånger i veckan och får då tre hemuppgifter i veckan. Mån-tor, tis-tis och tor-mån. Det är ganska svårt för mig men det erbjuds läxhjälp av terapeuterna efter morgonsamlingen. Är uppe i tid varenda morgon. Har inte missat en enda morgonsamling hittills. Försöker alltid hinna ta en cigg innan den som är 8.40 varje vardag. 

Och jag försöker delta så mycket jag kan i de övningar vi börjar varje dag med. Ibland är det jobbigt att hålla fokus så tidigt på morgonen. 

Jag är fortfarande ganska isolerad men har varit i aktiveringen tre gånger nu iaf nu. 

Jag har börjat på en drömfångare! Det är mycket pilligt men jag hoppas få till det så det blir en fin en. 

Men just nu har jag slutat rida, i alla fall tagit en paus. Jag får inte längre åka till hästprogrammet då man bara får gå fem gånger och det har jag gjort nu. Och den "vanliga" ridningen har jag tagit en paus från då det inte känns så bra att rida där just nu. Känner mig inte trygg eller vad jag ska säga där. 

Men på söndag ska vi åka skridskor! Yeay det gillar jag!

Isolerad

Idag har jag varit på min sista bussträning. Jag har alltså haft en insats och fått hjälp med att åka bussen som går till centrum. Dock har jag bara åkt med personal till citygross men det är samma buss men några hållplatser innan centrum. Jag har ännu inte varit inne i centrala Hässleholm. Jag åkte med finja till Kristianstad till det stora köpcentret. Det var väl helt okej. 

Så nu är tanken att jag ska ta bussen själv. Det tar ca 20 minuter att promenera till hållplatsen, men jag har ju min dramat så det är okej. 

Jag ska för första gången ta bussen själv på lördag. Då kommer min älskade mammi hit och sover över till söndag. Det ska bli jättemysigt! Jag ska möta henne i stan.

Igår var det stor halloweenfest här. Jag var dock inte med, de åt en massa mat och sjöng karaoke. Inget för mig. Och igår var det inget hästprogramm heller. Men förra veckan på hästprogrammet fick vi sätta oss bakochfram på hästen och sedan lägga oss på mage över hästens rygg. Det var så skönt. Jag bara låg där och kände hästens värme och andetag och slappnade av i hela kroppen..! 

Jag har varit ett besök på akuten i Kristanstad. Det gick lika bra som förra gången, tack vare lustgas och bemötandet jag fick denna gång av alla personal där. Läkare, uskor, ssskor osv var suveränt. Alla var så snälla, hjälpsamma och verkligen lyssnade på mig. Jag behövde inte ens be om hjälp att fixa skjuts med taxi hem. De erbjöd sig. De erbjöd mig även fika. Allt gick bra men fick vänta 3.5 timmar på akuten på taxin. Det var sjukt segt.

Det är verkligen jobbigt med maten nu. Jag har vägning på tisdagar men jag pratade med personalen i måndags och sa att jag veklingen inte ville göra det. Jag var så säker på att jag hade gått upp jättemycket. Men jag gick till vågen i tisdags, ställde mig på den men vägrade låta personalen se... så jag mer eller mindre hade inget val att göra det idag och låta dem se. Vilket var bra antar jag. Ångestladdat men det måste liksom göras.

Jag är väldigt isolerad. Jag gömmer mig på rummet och kollar film i mörkret. Personalen vill att jag ska komma ut mer och vara med på aktiviteter. Försöker ha en aktivitet om dagen som innefattar att inte vara ensam på rummet. Men det är svårt. 

Jag kämpar på med färdighetsträningen. Det är svårt men jag gör mitt allra bästa. Har inte "medvetet" missat en enda gång. Och jag har även samtal med min terapeut två gånger i veckan. Ska dock få en ny men det känns okej! 

Men det känns bra att vara här! 

Blinka lilla stjärna

Jag har varit och ridit två gånger denna veckan. Först i tisdags på hästprogrammet. Då fick vi rida barbacka på en jättefin ardenner. Vi turades om och vi red väl ca en kvart var. Men "läraren" ledde hästen. Det var lite läskigt först då jag aldrig ridit barbacka. Men sedan var det jättemysigt. Vi red på en slinga i skogen. 

Sedan var jag i stallet igår. Jag var lite orolig innan våran lektion att gruppen skulle vara för svår, men det gick över förväntan. Hästen jag red hette Blinka. Och tjejen från Finjagården som skulle rida i min grupp hjälpte mig jättemycket när jag skulle göra i ordning henne. Men lektionen gick ganska okej i alla fall. Alltid lite läskigt när man rider en ny häst men det gick bra! Eftersom gruppen bara har möjlighet att låta två boende från finja vara med varje vecka vet jag inte när jag får rida nästa gång. Hoppas inte det dröjer allt för länge! 

Jag var på akuten i början av veckan. Men det blev sånt jävla krångel men jag löste det bra tycker jag! Jag har ju aldrig varit själv på akuten innan!

en personal från Finjagården körde mig till Hässleholms akut. Där fick jag träffa en sköterska som förklarade för mig att just den dagen hade de ingen läkare som kunde sy och att de bara tog emot medicinpatienter. Så konstigt...! Och att jag skulle vända mig till en vct eller sjukhuset i Kristiansand.... Så jag kontaktade personalen via sms och de skrev att jag skulle se om jag kunde få sjukresa till Kristianstad. Det gick inte så då hämtade en personal mig och körde mig dit (och åkte sedan tillbaka). 

Efter lång väntan fick jag träffa en läkare och det blev så att jag fick lite medicin och lustgas medan de sedan lagade mitt ben. När jag gick därifrån var jag så jävla stolt över mig själv. Det gick ju bra! Jag klarade det! Åkte sedan sjukresa tillbaka till Finjagården. Denna lilla utflykt tog typ hela dagen men det hela slutade ju bra. Jag kommer vända mig till sjukhuset i Kristanstad istället för att det i Hässleholm i framtiden om det skulle behövas. 

Men annars går det ganska bra här... jag har varit på färdighetsträning några gånger nu och det har väl gått bra. Men det är verkligen inte lätt! Varje vecka får vi flera hemuppgifter som ska göras. Som tur är finns det hjälp att få av personalen om man behöver.

Känner mig lite ensam bara. Pratar knappt med de andra som bor här. 

Efter det senaste samtalet med min terapeut gick vi upp till mitt rum. Och jag gjorde något oerhört svårt. Jag gav ifrån mig ett föremål som kan användas till att självskada. Det tog emot, verkligen. Men jag gjorde det alla fall tillslut. 

Timme för timme

Jag kämpar på. Jag har lyckats hålla mig från att skada mig ett tag nu. Men det är en kamp. Jag tar dag för dag, timme för timme.

Jag trivs här. Personalen är jättesnälla! Vill dock börja va med på fler aktiviteter, men jag vågar inte riktigt. Men det är viktigt nu är att jag får en strukturerad vardag med minst en aktivitet om dagen. 

Men jag har gjort lite roliga aktiviteter. Förra veckan var jag i stallet två gånger. Första gången var det "hästprogrammet". Det var jag och två patienter som åkte till ett stall. Det var jättemysigt! Vi gosade  med två hästar och sedan gick vi ut och körde lite löshoppning. Det var kul. Hon som håller i det hade sån fin kontakt med hästarna!

Sedan var jag i stallet (inte samma)i torsdags. Tittade bara. Det finns bara fyra platser i grupperna på ridskolan. Två i nybörjargruppen och två i avancerad. Jag ville mest se vilken grupp jag kommer rida i och det blir avancerad. Hade väl helst velat va med i en grupp med något mellanting, men nybörjargruppen skulle jag tycka är tråkig. Ridskolan var jättestor, hade dock ingen kontakt med hästarna eftersom jag bara tittade på. Så vi som vill rida får turas om. 

Jag var på bussträning i onsdags. Tanken är att jag ska kunna ta bussen till staden själv. Eller rättade sagt till citygross. Det ligger nära hållplatsen. Älskar citygross, det är en mycket trevlig butik. Men jag måste ha bussträning några gånger till så jag verkligen vet vart jag ska hopps av och så.

Jag var på färdighetsträning för första gången förra veckan. Fick dock gå därifrån efter typ en halvtimme då jag hade ont i magen... 

Jag får min gröt och välling men det har varit lite svårt att de ska gå med på att jag får den. Men jag sa ju att det är var bättre att jag får vällingen och gröten än soppa då sannolikheten att jag äter är betydligt större! 

jag äter bara ibland.  Men det bli mycket mjölk och te med socker och mjölk.

Har blivit erbjuden matstöd men jag tackade nej. Att sitta med vid varje måltid och äta.. nej, inte nu, Inte än. 

Men jag ska lära mig äta regelbundet. Det är en av anledningarna till att jag är här. 

Vissa dagar har jag vågat ta mig ut i matsalen utan att någon hämtat mig, och kollat på gröten/vällingen för att se om jag ska äta just den måltiden.  

Jag har vägning varje tisdag. Det är väldigt nervöst och jobbigt då jag helst inte vill att nån ska se min vikt då min hjärna säger att den är för hög. Så nu är jag rädd och nervös. Samtidigt "längtar" jag eftersom jag då får se vad jag väger.

Hjärnan säger att jag ska gå ner eller ja, inte gå upp i alla fall. Då är hjärnan tillräckligt nöjd! Den säger att jag väger för mycket. Men rent förnuftigt vet jag att jag inte gör det. 

Att inte ha min våg här är otroligt jobbigt. 

Från att ha vägt mig 57372828 gånger om dagen till att väga mig en gång i veckan. Jag känner att jag inte har kontroll. Hemma kunde jag ju anpassa hur mycket jag åt och drack den dagen utifrån vad vågen visade. Men det kan jag ju inte här och det är så svårt. 

Några dagar har gått

Nu har jag varit här på Finjagården i några dagar.

Det har gått ganska bra. 

Mitt rum jag fick är jättefint! Och sängen är skön. Jag har även en egen toalett, det trodde jag inte att jag skulle ha ;). 

Enheten jag hamnat på heter loftet. 

Jag tror att jag kan få rätt hjälp här. Just nu fokuserar jag på att komma in i alla rutiner. Det är ganska många "regler". Varje morgon på vardagarna är det morgonmöte. Då går man igenom dagen, och gör även en övning. Typ medveten närvaro. Det har varit lite jobbigt, då man efter att övningen är slut ska berätta inför alla hur det gick för en. Varje morgon ska man då beställa om man vill ha mat eller ej under dagen. Om man inte är är med på mötet och beställer får man ingen mat. Jag behöver dock inte beställa då de lagar specialmat till mig. 

Så även om jag på morgonen inte kryssar i listan kommer det mat till mig ändå. 

Om man inte äter får man ej sitta med vid matbordet. Så om jag vill ha te eller liknande i stället måste jag vänta tills måltiden är över. Men för övrigt får man dricka te när man vill. 

Köket har lagat släta soppor till mig vid måltiderna då jag hade sagt på inskrivningssamtalet att jag ibland äter släta soppor (sa även gröt och välling). Det har dock inte gått så bra att äta sopporna så jag pratade med personalen och sa att jag har lättare att äta välling och gröt. Så hon har pratat med köket och de lagar det i stället till mig. 

Igår vågade jag faktiskt åka med till Ica maxi med flera andra boende. Vågade först inte men sedan ändrade jag mig och följde med. Och det behövde jag verkligen. Jag får panik om jag inte har lightläsk! Jag hade med mig ganska många flaskor när jag kom men kände att jag ville köpa fler för att vara säker på att de inte tog slut. 

Igår började jag och min KP fylla i massor av papper. Vad mina problem är och vad jag vill ha hjälp med. Hann inte med alla papper men vi ska fortsätta nästa vecka. Jag har även haft en träff med min terapeut.

Det känns ganska bra att vara här, har dock lite svårt att skilja på boende och personal. Men det lär jag mig förhoppningsvis snart. Men alla är jättesnälla, både boende och personal. 

Flyttar till finjagården

På onsdag flyttar jag till Finjagården.   

Känns sä overkligt. Jag var där i början av augusti på studiebesök. Mammi följde med mig. Behandlingshemmet som då heter Finjagården ligger strax utanför Hässleholm. Det tar typ 2.5 timmar att köra dit från Varberg. Vi fick prata med en trevlig kvinna. Vi pratade ganska länge. Hon berättade om behandlingarna de kan erbjuda och hur det är att bo där. Vi pratade såklart mycket om mig och mina problem och vad jag vill ha hjälp med. När vi hade pratat klart sa hon att hon tror att de kan hjälpa mig. Och jag skulle tänka på det nån vecka för att bestämma om jag ville ge dem en chans och flytta dit. Jag hade nästan bestämt mitt för att tacka ja redan när vi gick därifrån.

Kvinnan vi pratade med sa att jag var på 6:e plats. Alltså att det var fem före mig i kön. Hon sa att hon trodde att det skulle finnas en plats i typ november men att det kunde ta kortare tid eller längre tid. 

Men så för en vecka sedan hörde de av sig och sa att de hade en ledig plats till mig och att jag var välkommen 3/10. Alltså på onsdag. Blev chockad och glad samtidig. Jag hade inte räknat med att få flytta redan då!

Jag har nästan packat klart nu. Men jag ska gå igenom allt igen en gång innan jag åker. Mammi kommer köra mig. Vi ska va där klockan 14, på onsdag då. Är väldigt nervös men samtidigt ser jag detta som en möjlighet att kunna bli bättre. För tillfälligt är det väl matsituationen som är det största problemet. Har det väldigt jobbigt med maten och mitt matspöke hemsöker mig ständigt och är inte snällt....

Har varit på akuten en del. Var där i torsdags i 6.5 timmar. Gasellen kunde inte följa med så en från 22an var med mig. På finja är det dock så att personalen inte kan följa med till akuten. Först kändes det som om detta skulle vara ett stort problem som till och med skulle få mig att tacka nej till platsen. Men jag kände att det skulle för tusan inte hindra mig från att inte flytta dit.. Och när jag var inne nu senast kom jag och läkaren fram till en jättebra lösning! Jag fick ett starkt smärtstillande läkemedel intravenöst och hon sprutade in bedövningen långsamt med en liten nål. Och ja, det funkade! Tog väldigt lång tid men det var det värt! Så jag behövde inte sövas och inte heller i panik, gråt och rädsla sys. Är väldigt "glad" över denna lösning. Har skrivit in i mobilen exakt dos och läkemedlets namn så jag (om jag behöver åka till akuten) kan visa det för läkarna. 

Jag känner så många känslor just nu. Jag känner mig glad, rädd, spänd, hoppfull, nervös....

Men jag ser detta som en chans, och den chansen ska jag försöka ta! 

Bra läkare

Ja.. jag ser verkligen fram emot onsdag. Det är då jag och mammi ska hälsa på på behandlingshemmet! Nervöst så klart, har skrivit ner typ 12733559 frågor som jag hoppas få bra svar på. Det tar några timmar att köra och vi ska va där 13 så vi åker väl typ 10. 

Läget är väl nånstans i mitten. Kunde varit bättre, kunde varit sämre. Det pendlar nåt oerhört just nu. Men jo, ganska okej måste jag ändå säga

Jag äter ganska bra nu. Det var den där nyckeln från när jag var på PIVA som låste upp situationen! Har dock ingen riktig balans, ingen rutin. Vissa dagar blir det ingenting, vissa dagar ganska mycket och vissa dagar ganska "normalt". Det känns ändå hyffsat okej att jag kommit igång med maten. Dock är det en kamp eftersom jag hemsöks av matspöket!! Men det är skönt att ha lite mer energi så jag orkar göra saker. För bara några veckor sedan orkade jag knappt ens gå ut en kortis med Ebba. Jag känner att så länge jag håller vikten (+- typ nåt kg) så känns det ok att äta. Så mitt mål nu är framförallt att hålla vikten, inte upp, inte ner. Dock kan ju tankarna slås om på en sekund. Men min önskan är väl att i framtiden få en bra rutin på det hela utan att pendla i vikt, kunna äta utan ångest och inte behöva tänka på mat 24/7.  Det vill jag ju men det känns så jävla långt bort. Omöjligt rättare sagt. Mycket för att jag är så fruktansvärt rädd... det känns mer omöjligt att bli fri från matspöket än vad det känns att kunna sluta skada mig.

Jag har varit på akuten vid ett flertal tillfällen då jag skadat mig. Jag har (tack och lov) blivit sövd några gånger och det var jättesmidigt, narkos kom till akuten och sövde mig väldigt snabbt och lätt, framförallt då när bedövningen las. Vid det senaste tillfället limmades jag. Läkaren var jättebra. Han tog sin tid, satte dig ner och lyssna de på mig. Ingen stress eller otrevlighet. Han är nog den bästa läkaren jag träffat på väldigt länge! Han tjatade inte och vi kom fram till lösningen att limma. 

Jag har varit på polisen. Var där i måndags och fixade pass och leg så jag hämtade idag. Man blir väl dock aldrig nöjd med sitta pass och leg. Men de var okej i alla fall. 

Det är så dumt. Det har hänt flera gånger att jag blivit nekad att köpa cigg bara för att mitt leg gått ut. Men seriöst, det står på mitt leg att jag är 26 så va tusan spelar det för roll om leget är giltigt eller ej?

Har köpt en menskopp! Om jag "gillar den och den fungerar" kommer jag inte behöva mensskydd på flera år! 

PIVA

Jag kom hem idag. Har varit några dagar på PIVA.

För några dagar sedan var personalen här på gasellen väldigt oroliga för mig pga min matsituation. Så de fick en läkare att komma till min lägenhet. Han undersökte mig och sa till mig att åka till sjukhuset. Så jag åkte till psykakuten. Där gjordes ytterligare tester. På mitt EKG kunde man se att mitt hjärta var påverkat. Så jag lades in på PIVA och fick dropp. 

Jag ska till behandlingshemmet och hälsa på 8/8. Och alla säger till mig att för att jag ska kunna flytta till ett behandlingshem måste jag få i mig mer näring. Och jag vet det... men det är så svårt. 

Men jag har både idag och igår druckit lite välling. Vi gjorde en lista med lite olika saker jag kunde tänka mig att börja med. Så högst upp var det välling och sedan börja med mannagrynsgröt. Eftersom jag drack välling till lunch idag fick jag åka hem. Doktorns plan är att jag efter några dagar med välling ska gå över till gröt. Vi får väl se. Men jag ska iaf försöka fortsätta med vällingen. Jag vill inte sumpa min chans till riktig hjälp. 

Samtidigt är jag så oerhört rädd för att gå upp i vikt. Jag vill ju inte gå upp i vikt. Jag vill ju gå ner i vikt.. Men så länge siffrorna på vågen inte ökar borde det ändå kännas så okej som det går med att öka näringsintaget. 

Men om jag går upp i vikt, hur kommer jag må då? Hur kommer jag hantera det på ett bra sätt?  

Dock har situationen varit totallåst så nu kan man väl säga att det första hänglåset är upplåst?

I mitt huvud bara skriks det NEJNEJNEJNEJ. Det är svårt att inte lyssna på all skit som matspöket skriker åt mig. 

Jag är så delad. Jag vill verkligen inte och samtidigt vill jag visst. Jävla matspöket. 

Det logiska i mig vet att jag måste äta och att jag inte väger för mycket. Men det är så svårt att lyssna på den delen. 

En gnista av hopp

Jag är utskriven och hemma sen över en vecka. Jag har inte skadat mig på tre veckor, vilket är bra! Dock krånglar maten som in i helvete. Äter ingenting alls, bara dricker. Min kropp blir tröttare och tröttare. Hela situationen har typ låst sig och jag vet inte hur jag ska bryta detta. Matspöket skriker NEJNEJNEJ till mat. Det pågår ett stort krig i min hjärna. 

Jag har varit inlagd flera gånger på kort tid. Först en vecka, hemma tre dagar, inlagd fyra dagar, hem en dag och sedan återigen inlagd två veckor. Men tillslut började skadetankarna lugna sig och jag kände mig hyffsat redo att komma hem. Ibland skickas man hem fastän man kanske inte är redo för det. Och det var nog så i mitt fall. Men men, hemma nu och skadefri i över tre veckor! Jag är helt plåsterfri. Känns så otroligt skönt. Dock är det stora problemet nu att kunna börja äta igen. Ibland löser det sig av sig självt helt plötsligt. Det kan ta olika lång tid. Så vem vet? I morgon kanske det går, eller om 5637272 dagar.... 

Igår var det möte, fick då ett positivt besked. Jag har fått beviljat att flytta till ett behandlingshem i till och börja med tre månader. Kanske är detta min chans? Min chans att äntligen få den hjälp jag behöver för att kunna känna att jag har ett värdigt liv som jag faktiskt vill leva och är nöjd med?! Att få ett friskt liv med friska tankar och ett liv utan självdestruktiva handlingar som styr och förstör hela mig och mitt liv! Känns dock så otroligt långt bort och jag vet inte alls hur det ska kunna gå till. Men jag har en önskan om ett friskt liv och jag förstår att jag behöver hjälp för att klara det och det är väldigt viktigt! 

Om jag inte får hjälp tror jag att jag tillslut faktiskt kommer att dö. Antingen om jag av misstag skadar mig så illa att jag dör av följderna eller att jag faktiskt kommer ta mitt liv. 

Allt har känts så hopplöst men när jag fick beskedet igår tändes det ändå en liten gnista hopp inom mig. 

Samtidigt känner jag mig ändå lite osäker och vågar inte riktigt tro till 100% att det verkligen kommer bli en flytt. Jag har blivit nekad platser på olika behandlingshem förut för att de tyckt att det inte var rätt ställe för mig. Men vi har ett behandlingshem som eventuellt är aktuellt. Det ska kontaktas. Så jag får hoppas på det bästa, får förhoppningsvis besked i nästa vecka ang det. 

Jag blev rädd

Jag har haft en hyffsad period ett tag utan självskador och sjukhus. Men sedan för ett par veckor sedan kände jag att jag började må sämre. Sedan i mitten av förra veckan blev det riktigt kasst. Det slutade med många skärskador på kort tid pch starka självmordstankar. Men jag valde att inte åka till akuten då min rädsla och panik gör att jag inte vill sy såren. Förutom med ett sår då jag mer eller mindre inte hade något val då det var påväg att gå illa, jag hade av misstag träffat ett blodkärl och det blödde ganska rejält. Jag har aldrig blivit rädd förut på grund av en skärskada. Men det blev jag faktiskt då. Vi fick verkligen inte stopp på blödningen. På sjukhuset la de ett tryckförband och gav mig även dropp och blodstillande medicin. 

Men resten av såren är endast tejpade men ja, de hade behövts sys egentligen. Jag vägrar åka in och sy en endaste gång till i vaket tillstånd. Måste de sy får de faktiskt söva ner mig. När jag skulle sy nu senast fick jag lugnande och smärtstillande direkt in i blodet men det hjälpte inte ett skit pch jag var fullständigt panikslagen men jag klarade av att sy några stygn i alla fall men då utan bedövning. Så nej, inte en enda gång till! 

Så nu sitter jag här på 22an igen. Jag kom in till psykakuten i måndags frivilligt då gasellen och min familj övertalade mig att åka in. Det tog emot rejält men jag gjorde det i alla fall, så nu är jag inlagd men på HSL. Jag kämpar varje dag med att inte skriva ut mig då min omgivning vill att jag ska vara kvar. Jag är inte i behov av vårdintyg just nu så jag får skriva ut mig om jag vill. Men jag lyssnar på min omgivning, både familj, läkare och vårdpersonal vill att jag ska stanna och gör mitt bästa för att stanna till på måndag då det är ett sipmöte. Men jag tar en dag i taget. Min dumma hjärna tycker att jag beter mig som en idiot som stannar frivilligt när jag faktiskt kan skriva ut mig och åka hem och göra va fan som helst. 

Jag har börjat på ett ställe som heter växtkraft. Där finns tre hästar. Två pyttisar och en stor. Jag har bara varit där "på riktigt" en gång, men hälsat på två gånger. Där finns hönor och kycklingar och det finns möjlighet till att odla. Och på onsdagar har de även ett hundcafe då man får komma och fika med sin hund då det finns fika för både människor och hundar. När jag var där sist var en från gasellen med mig. Planen är två timmar i veckan som jag ska vara där. Jag fick bekanta mig med hästarna och sedan tog vi två av dem på en promenad. Det var trevligt, väldigt fina hästar!

Det mobila teamet från 22an har kommit till mig en gång i veckan och det har fungerat bra. 

Men som det ser ut nu har jag ingen tid på vpm. Var där för några veckor sedan men fick ingen ny tid. Varför vet jag inte. Men jag har träffat en dietist efter tjat i evigheter från min omgivning och hon har "presenterat" en typ av behandling för min matproblematik. Det går mer eller mindre ut på att man ska exponeras med det man tycker är svårt och det man är rädd för. Jag skulle tänka på saken och sedan meddela henne om jag vill påbörja detta. Vi börjar med det i höst i så fall. Jag har bestämt mig för att tacka ja. En del av mig vill verkligen inte för jag är så rädd och det är skrämmande men någon gång måste jag ta tag i detta. 

Matspöket hemsöker mig konstant just nu. MATMATMATMATMAT är i mina tankar 24/7. Så sjukt jobbigt är det. Dag ut och dag in! Jag får aldrig vila från detta. 

Matspöket har hemsökt mig sedan jag var 13 år, vilket är halva mitt liv...

Liten uppdatering

Nu har jag varit utskriven i lite mer än två veckor. Det har gått bra! 

Jag gör saker som jag vill göra! Utan att behöva be om lov, vilket är sjukt skönt. Jag försöker komma igång med mina promenader. Det blir väl några gånger i veckan i alla fall. Ridningen går också bra. Och jag är med puppan en del.

Dock är sömnen åt helvete. Det blir liksom ingen ordning på den vilket är skitjobbigt. Men ibland har jag  nån bra natt i alla fall. 

Jag har träffat en kvinna från daglig verksamhet. Hon visade mig lite olika alternativ på verksamheter som jag kanske skulle tycka vore intressanta. Blev lite, lite besviken faktiskt. Alternativen var väl inte superroliga men det fanns ändå ett par stycken som verkade helt ok som jag kanske kan tänka mig att va på. Jag ska fundera lite och sedan höra av mig om jag vill göra studiebesök. 

Gasellen har fattat ett beslut som jag inte är jätteglad över. Men det finns tydligen inte personal om jag skadar mig på kvällen/natten som kan va med mig på akuten. De kan endast va med mig på sjukhuset tills jag skrivits in och blivit bedömd av ssk. Sedan säger dem att det är psykiatrins ansvar att ta över och vara med mig. Vet inte riktigt vad psykiatrin tänker om det, att de ska ta över och va med mig? När gasellen berättade detta för mig hade de inte ens pratat med någon från psyk. 

Men jag har väll ändå lite förståelse då gasellen menar att de har svårt att få tag i nån som kan va på gasellen medan de är borta med mig, men det gick ju förut...! Jag klarar inte att vara på akuten själv. Jag behöver framför allt mycket stöd när jag är där! Och nu är det inte säkert att jag kan få det om det skulle behövas.

Jag har skadat mig vid ett par tillfällen.. men berättat det inte förän senare. Jag orkar och inte med att åka in. Jag är i fullständig panik och livrädd när jag ska sys. Men förhoppningsvis kommer detta inte behöva bli nödvändigt. I alla fall inte allt för ofta...

Men när chefen för 22an var här fick jag ett schema över tider och dagar då det kommer komma en personal från avdelningen hem till mig. Det blir en gång i veckan. De kollar läget och lite så. Det blir nog bra. 

Jag har också varit på Ikea och köpt två nya Billybokhyllor och flyttat hela min filmsamling dit till de nya. Och gjort i ordning i de hyllor som filmerna och blandade föremål var i. Blev riktigt nöjd! Tog dock några timmar att flytta filmerna då jag öppnade varenda fodral för att kolla så rätt skiva låg i rätt fodral! 

Utskrivning!

I morgon kommer jag skrivas ut! Mitt LPT går ut och läkaren kommer inte förlänga det. Så jävla skönt. Jag fick mitt LPT för exakt fyra månader i morgon. 

Jag har sovit hemma flera gånger. Sov hemma tisdag till onsdag och sedan tillbaka till avdelningen vid lunch men gick sedan hem igen på onsdag eftermiddag och kom tillbaka vid lunch idag. Jag har packat ihop det mesta. Men jag ska sova här på sjukhuset till i morgon. Jag fick erbjudandet att sova hemma till i morgon men det blir för stressigt då jag inte kommer härifrån förän efter middagen och ska vara tillbaka vid 10-11 nångång då läkaren antagligen vill träffa mig. Jag måste sedan ta mig hem igen då det är SIPmöte på gasellen klockan 15. Är så glad att de lyckades få till ett möte så snabbt. Hade inte räknat med det utan mer att det inte skulle bli av förän nästa vecka. Så det är bra! 

Jag och pappi ska köra hem mina saker ikväll. Så jag kommer bara ha kvar det som jag behöver för att sova på sjukhuset. Det har ju blivit en del grejer som man säger så!

Det känns så jävla skönt att få tillbaka möjligheten att bestämma över mig själv igen. Att jag får gå ut när jag vill, ha besök när jag vill osv!! 

Jag mår så otroligt mycket bättre än jag gjorde när jag kom in för fyra månader sedan. Jag har inga planer/tankar på att försöka avsluta mitt liv. Har fortfarande kvar mina självskadetankar/handlingar och det blir en skada då och då. Men inte så ofta att det blir ett problem eller vad man ska säga. Förhoppningvis kan jag hålla det på den nivån även när jag kommer hem på heltid! 

Knasigt

Det gick jättebra att sova hemma! Och det gick jättebra på ridningen. Jag fick fick rida den bästa!

Jag kom tillbaka till avdelningen på onsdag förmiddag, och på kvällen gick jag och pappi på bio. Vi såg "the shape of water". Den var riktigt bra! Rekommenderar den starkt. Innan bion gick vi och fikade. Mysigt!

Jag ska sova hemma i natt igen. Till i morgon och sedan ska jag bara vara med mammi under dagen. Sedan på söndag ska mammi till Göteborg och då ska jag ha Ebba hemma i lägenheten! Det var evigheter sen så det ser jag verkligen fram emot. Att få va med henne en hel dag. 

Jag träffade en läkare igår. Jag hade begärt nattpermen och trodde att det var den hon ville prata om. Jag hade aldrig träffat människan förut! Hon sa till mig att jag skulle skrivas ut i morgon (alltså idag). Jag blev jätteförvånad men glad. Men efter ett tag kom en personal in till mig. De personal som känner mig och har jobbat mycket med mig ansåg att detta inte var så bra och lite knasigt. Vi har ju liksom en plan. Inte skrivas ut pang bom! Och att de ansåg att det bästa är om det hålls ett SIPmöte innan jag får komma hem så allt blir så bra som möjligt. Personalen gick sedan till läkaren och pratade. Så de ska kalla till ett möte så fort som möjligt (förhoppningsvis nästa vecka!). Jag anses som utslrivningsklar nu så nu är det inte lång tid kvar här! 

Jag ville blivit utskriven idag men jag jag förstår varför jag inte blev det. Och jag litar på de som finns runt omkring mig att de veta vad som är bäst för mig! 

Men snart ska jag bege mig hemmåt :-D

Äntligen

Flytten mellan 22an och 23an är gjord. Den skedde den första mars. Alla som skulle tillhöra avdelning 23 flyttade till avdelnings 22 gamla lokaler och de som skulle tillhöra 22an stannade kvar. Jag behövde bara byta rum. Så nu "bor" jag på 22an. Nu används bara ena delen av avdelningen. Så det är inte så många patienter som innan. I delen där man inte vistas i (förutom när man ska ut eller göra något som endast kan göras på den sidan som t ex ladda ens teknikprylar) ska renoveras. 

Imorgon är det en stor dag! Jag ska ÄNTLIGEN få sova hemma i min lägenhet! Jag framförde mina tankar och känslor om hur stressigt det var med tre timmar perm om dagen och fick då sju. Jag har den senaste veckan varit ute mycket! Men jag har inte varit på gasellen varje dag. Men jag har varit från sjukhuset nästan varje dag. Och det har funkat jättebra :D. Imorgon är det även ridning och denna gång är det mammi som följer med mig. jag hoppas verkligen att jag får rida Spotty, han är ju bara bäst! Jag ska också få med lite omläggningsmaterial att ha hemma i fall att jag skulle skada mig. Sist jag skadade mig hemma fick jag ta en disktrasa och en linda (disktrasan var ren) runt benet. 

Jag har börjat gå fram och tillbaka mellan gasellen och sjukhuset. Jag tycker det är skönare och trevligare än att cykla. Jag ska försöka få in promenader på mitt schema när jag kommer härifrån, Så jag får röra lite på mig och få frisk luft. 

Det känns som om en utskrivning inte är långt borta nu! 

Jag håller på att försöka sluta med socker. Inte helt och hållet. Jag dricker till exempel multivitamin och juice men jag får i mig sånna otroligt stora mängder socker varje jag. När jag dricker te t ex har jag i väldigt många skedar/sockerbitar för att det ska smaka gott. Vågar nästan inte skriva hur mycket xD. 

Gbg horse show!

Nu sitter jag i sängen hemma hos mammi, det är söndag förmiddag och jag har varit hemma sedan i fredags. Jag har alltså varit hemma två nätter, första gången sedan jag skrevs in på psyk. Vi var på Göteborg horse show i går. Tävlingarna började klockan 9 på morgonen så vi fick gå upp 05.30 på morgonen för att vi skulle med tåget! När vi var framme i Gbg beslutade vi oss för att gå till skandinavium, vilket gick hur smidigt som helst. Våra platser var jättebra! På programmet väntade flera hopptävlingar, gymkhana, dressyruppvisning, agility och parallellkörning. Det var ett ganska tajt schema så vi väntade med att gå på mässan tills allt var slut. Vilket verkade vara så alla tänkte. Det var så sjukt mycket folk på mässan att man knappt kunde röra sig! Så vi beslutade oss att bege oss hemmåt. Och det var så skönt, klockan var ca 17 och det var fortfarande ljust!

När vi kom till vbg åkte vi och hämtade Ebba hos farmor. Jag ska vara tillbaka på avdelingen 12 idag men jag kände att jag ville vara med puppan lite. Även om det inte blev så många timmar. 

Så permissionen var väldigt lyckad!! 

Jag är inte alls nöjd med planeringen som finns just nu för mig. Enligt den får jag vara i lägenheten 3 timmar varje dag och va ute 3 timmar med anhöriga. Denna planering stressar mig. Jag vill hellre ha längre permissioner mer sällan än kortare varje dag. Jag är inte i lägenheten varje dag. Då detta känns som ett stressmoment. Dessutom känner jag själv att jag verkligen vill skrivas ut. Jag är på sjukhuset för att jag ej ska ta livet av mig. Och det vill jag ju inte göra nu så varför måste jag då vara kvar? Alla säger skynda långsamt, men jag vill inte skynda långsamt. Jag vill hem!!

Jag ska prata med personalen idag. Att om jag nu måste vara kvar vill jag ha ett annat upplägg. Inte cykla fram och tillbaka varje dag för tre timmar i lägenheten! 

Dagarna går

Dagarna går och jag mår idag helt okej. Jag har bra dager och sämre dagar. 

Har börjat kolla på "bonus". Den serien är faktiskt bra. Höll på att beta mig igenom alla Wallanderfilmerna. Men en morgon när nag vaknade hade Netflix tagit bort alla. Och jag var mitt i ett avsnitt som jag ej hade sett klart dagen innan. Jävligt irriterande! 

I helgen har jag sovit hos mammi. Vi gjorde inget speciellt, jag ville bara vara om man säger så. Vi gick en lång, kall men mysig promenad med Ebba. Annars gjorde vi ingenting! Så jävla skönt.

Jag var nere i hennes förråd och kollade till burarna jag har där. Jag har tre burar som jag sparar till framtiden. Det är tre gnagarburar i olika storlekar och varianter. Skulle aldrig falla mig in att kasta dem då jag hoppas att i framtiden kunna skaffa mig lite gnagare som husdjur. Jag älskar marsvin så det står högst upp på listan. Egentligen älskar jag gnagare av alla slag. Råttor, hamstrar, Marsvin m.m. 

Det var möte här förra Veckan. Eftersom jag hatar möten och de bara ger mig ångest hade jag ett lite mindre möte själv med lite människor. Hade väl egentligen inte så mycket att säga. Och efter det hade de ett lite större möte utan mig. 

Det beslutades i alla fall att utslussningen ska börja igen, jag ska få börja vara på gasellen. Dock inte lika långa stunder som innan. Då jag hade egentid på gasellen innan hade jag 5 timmar om dagen (+ 2 timmar ut med anhöriga). Jag vet inte riktigt just nu hur ofta, hur långa eller när detta ska börja igen. Men jag är positiv till det. Men rädslan att det inte ska fungera finns såklart! 

Jag väntar med oro över besluten från försäkringskassan! Om jag ska få fortsätt med ersättning. Det har aldrig varit problem innan men det är väl klart att man blir nervös och orolig. Det finns ju liksom ingen garanti att jag ska få min ersättning bara för att jag har haft det innan....! 

Imorgon är det stallet igen. Ska bli kul. Men jag måste klä på mig mer kläder än jag hade sist få jag höll på att frysa ihjäl. Men jag vill inte att det ska kännas för "klumpigt". 

Pussellipussel

Livet är svårt men det händer en del bra grejer ändå! 

I helgen var jag hos pappi. Först spelade vi bowling. Jag ville testa om min armbåge klarade av det. Mammi hittade mitt gamla klot och skor i hennes förråd. Då väcktes tanken på att kanske börja spela igen. Jag har varit så osäker på om armbågen pallade det. 

Klotet och skorna passade fortfarande trots att jag slutade spela för typ 1000 år sedan. 

Mina resultat på bowlingen med pappi var otroligt dåliga och jag hade ingen direkt kontroll på min skruv! Men jag hade jätteroligt och armbågen pallade det. Gjorde inte mer ont än vanligt. Så jag ska faktiskt kolla upp om det finns någon klubb här i Varberg som jag kan börja spela i.

I tisdags träffade jag min nya läkaren. Det var sjukt jobbigt och jag blev jätteledsen. Jag var tvungen att träffa henne då jag behöver ett nytt läkarutlåtande för min aktivitetsersättning som gått ut nu. Hon frågade mig då varför jag själv ansåg att jag inte kan arbeta och behöver den ersättningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde liksom inte berätta med egna ord varför. Hon pressade mig och pressade mig och tillslut började jag gråta. Sedan pratade vi lite om min situation eller så. Så förhoppningsvis får hon ihop ett bra utlåtande! Det var första gången vi träffades och det kändes inte bra! Förhoppningsvis känns det bättte när vi träffats fler gånger! 

Jag har varit så orolig att jag ska stå utan pengar då alla intyg och papper inte har kommit in till FK. Så mammi hjälpte mig att ringa dem och det kommer bli bra. Det kan bli så att jag får lägga ut själv för typ februari men sedan när beslutet är taget får jag tillbaka mina pengar. Så då är der lugnt. Mycket skönt att veta! Det är hemskt att inte veta on man kommer stå utan pengar! 

Sedan i tisdags kväll var jag i stallet! Fick den finaste killen av dem alla, Spotty...! Det var så mysigt att stå där och gosa med honom och pyssla med honom. Men på lektionen höll jag på att frysa ihjäl. Det var så kallt! Lektionen var väldigt lugn. Så jag han inte få upp temperaturen. 

Åkte sedan hem och duschade hemma. Skadade mig i armen och bara lindade om vad jag hade hemma och åkte sedan tillbaka till avdelningen. Men jag berättade inte för någon att jag hade skurit mig. 

Dagen efter hade jag ett par timmars perm. Först var jag med mammi och vi handlade och sedan tog der lugnt en stund hos henne. Sen lämnade hon mig i stan och jag träffade min kontaktperson. Det var trevligt. Vi gick och fikade! Jag tog chai som vanligt. Yum yum! Mamma körde mig sedan till sjukhuset.

När jag kom tillbaka tillbaka till avdelningen berättade jag vad jag hade gjort dagen innan för min arm behövde läggas om. Det kom senare en läkare för att sy ihop det men jag ville inte så han gick. Jag klarar inte av de bedövningssprutorna. Det finns typ ingen värre smärta och jag är så rädd 

Mammi var här nu på kvällen och vi pusslade. Jag har ett pussel som måste bli klar med. Har ett på 500 bitar som måste bli klar med och ett som är på 2000 bitar som ska bli klart. Men nu är prio det på 500. 

Har begärt 6 timmars perm på lördag med mammi. Finner ingen anledningen till att jag inte skulle få gå ut. 

Jag fattar inte, jag orkar inte

Allt gick så bra och sen bara PANG! Och allt gick åt helvete (igen)..

Jag hade möjlighet att vara utanför avdelningen sju timmar om dagen. Det var max fem timmar i lägenheten och de timmar som var kvar av de sju fick jag utnyttja med utgång med anhöriga. Jag fick ta mig till och från avdelningen själv med cykel. Jag utnyttjade detta och var hemma ganska mycket i lägenheten och det var så skönt att vara hemma själv och bara ta det lugnt, Ligga i soffan och glo på film och dricka te. Allt kändes så bra och jag mådde så bra! Det kändes verkligen som om allt var påväg åt rätt håll!

Men sen för en vecka sedan kraschade jag igen. 

Jag bestämde mig sedan i början av veckan för något och började planerade för det. Men jag fortsatte med allt som vanligt trots mitt dåliga mående för att jag skulle kunna göra det som jag hade tänkt. Så i torsdags när jag var hemma blev det som det blev. Så det som hände var liksom ingen impuls. 

Slutade på en somatisk avdelning med motgift i dropp. Det var personal från 23an där med mig hela tiden. 

Det var hemskt där. Droppet var så känsligt så det pep hela jävla tiden och det gjorde jätteont. Så på natten kunde jag inte sova och var jätteledsen.. men fick mig några timmars sömn i alla fall. 

Efter ett dygn med motgift fick jag på eftermiddagen komma tillbaka till 23an.. det kändes skönt.

Nu har jag tills vidare utgång med anhöriga men inga ensamma timmar i lägenheten.

Jag mår kasst och känner sån meningslöshet och hopplöshet. Varför kan jag aldrig få må bra? Varför kraschar jag alltid och måendet blir sämre igen? Varför kan mitt braiga mående aldrig hålla i sig!?! Jag fattar inte.... jag orkar inte ha det såhär. Det blir samma jävla skit om och om igen. 

Men i onsdags träffade jag min kontaktperson på stan. Först fikade vi och sedan kollade vi i affärer. Det kändes mycket bra och jag gillar henne så vi ska fortsätta träffas! Jag cyklade till och från stan själv också! 

Två utgångar

Det går riktigt bra för mig nu. Jag har inte skadat mig på flera veckor!

Jag får vara i lägenheten själv i tre timmar. Eller alltså bara borta från avd i tre timmar, så set blir typ 2.5 timmar för jag ska ta mig dit och tillbaka. Och jag får ta mig till och från gasellen på egen hand, med cykel. Gasellen ligger väldigt nära sjukhuset så det tar bara fem minuter att cykla dit! Men det ät lättare att cykla tillbaka till sjukhuset då det är en jävla lång uppförsbacke på ditvägen 

(Haha oj, strömmen gick precis och det blev kolsvart! Men nu är den igång igen. Konstigt).

Men det går mycket bra. Dock "försvann" jag häromdagen då jag åkte tidigare från gasellen för att svänga in på Willys. Och eftersom jag cyklade tidigare och inte var tillbaka på sjukhuset då jag borde varit det trodde dem att något hade hänt. Så nu är det bara raka vägen hem och raka vägen tillbaka som gäller xD.

Idag var det möte här. Det skulle vara ett "litet" möte och jag hade bestämt mig för att försöka vara med denna gången då jag aldrig brukar vara det för jag tycker det är väldigt jobbigt. Men när jag kom in i rummet var det jättemånga där. Så efter typ tio minuter gick jag därifrån in på mitt rum så fick de fortsätta mötet utan mig. Men fick i alla fall fram det jag hade i mina tankar.

Jag kommer ha utgång två gånger om dagen nu. En till lägenheten och en ut med anhöriga. Men som i morgon till exempel ska jag va med min syster på stan och hon hämtar mig 14. Då hinner/orkar jag inte vara i lägenheten innan. Så det är liksom inte så att jag måste utnyttja varenda timme jag kan vara borta från avdelningen. Utslussningen ska ske långsamt. Men jag vill hem nu ;-) men jag lyssnar på dem som vet bäst och de säger att det ska gå långsamt så att mitt mående kraschar om jag bara skrivs ut pang bom. 

Imorgon ska jag till stan med min syster. Först ska vi till body shop och jag ska få mina ögnbrynen plockade.  Jag fick det i julklapp då jag pratat om att låta mig få ögonbrynen plockade av någon som kan sin grej men det har liksom aldrig blivit av! Och sedan ta en fika tillsammans. Att bara vara jag och min syster tillsammans är så mysigt! Min fina lilla syster!

Igår var min syster och jag på gekås! Det var så sjukt lite folk. Har aldrig varit där när det varit så tomt. Ingen kö i entrén, kassorna, restaurangen, provrummen. Och inte heller svårt att få en bra parkering. Man behövde inte tränga sig över huvudtaget. Fett najs! 

Köpte inte sådär jättemycket. Betydligt mindre än vad jag trodde jag skulle göra. Men det blev lite kläder och smågrjer. Bland annat såna där självlysande små stjärnor som man sätter upp på väggen. Tänkte sätta upp dem i lägenheten vid sängen. 

Nytt år, nya tag

Jag sitter nu på mitt rum på avdelning 23. Kom tillbaka hit vid 14. Jsg åkte härifrån vid 14 igår.

Jag, mammi och syster firade nyår tillsammans och vi hade det jättebra!

Jag och mamma lagade trerätters som blev jättebra. 

Till förrätt hade vi gratinerade havskräftor. 

Varmrätt fondue med flera olika såser. 

efterrätt citronfromage med jordgubbar! 

Själv åt jag av såserna och även lite annat. Unnade mig en del eftersom det var nyårsafton!

Tänker väl att jag får ta itu med det sen... 

dock väldigt arg. När jag väger mig (som jag får lov att göra varje onsdag har de bestämt att personalen måste se..)JAG VILL INTE DET... känns skit och jag vet inte om jag kommer fortsätta att väga mig pga det)

Men maten var verkligen lyckad, speciellt kräftorna. 

Sedan spelade vi Bingolotto hela kvällen. Dock vann ingen av oss nåt. Men spelar man inte vinner man inte. Och man har väl såklart samma chans som alla andra! 

Jag var faktiskt vaken ända till tolvslaget då vi skålade med pommak. Vi stod på mammis balkong och tittade på alla raketer. Det var så fint. Dock synd om alla hundar som mår skit och får panik av alla smällar! Men som tur är bryr sig inte Ebba ett dugg, så det är skönt!

Jag gick upp ganska "tidigt" med tanke på hur länge jag var vaken. Jag brukar ju somna mellan 21-22 Mammi väckte oss och vi åkte till Gbg för att min syster ska flytta til Finland och ska hyra ut sin lägenhet så hon skulle träffa de som ska hyra hennes lägenhet medan hon är borta. 

Jag har några nyårslöften. Bland annat att borsta tänderna varje dag. INGA undantag!

När jag kom tillbaka till avdelningen somnade jag typ 16 och vaknade 18.30. Jag var så jävla trött efter permen. Härom dagen var jag på stan. Var på hemmakväll och de hade utförsäljning på filmer, 5 kr styck. Hittade tre stycken. Galet billigt. Hittade:

Veronika bestämmer sig för att dö

Joy

Och en animerad julfilm som jag inte vet va den heter.

Men nytt år, nya tag!

Hoppas 2018 blir mycket bättre än vad 2017 var! För det året har väl inte varit så jättebra!