PIVA

Jag kom hem idag. Har varit några dagar på PIVA.

För några dagar sedan var personalen här på gasellen väldigt oroliga för mig pga min matsituation. Så de fick en läkare att komma till min lägenhet. Han undersökte mig och sa till mig att åka till sjukhuset. Så jag åkte till psykakuten. Där gjordes ytterligare tester. På mitt EKG kunde man se att mitt hjärta var påverkat. Så jag lades in på PIVA och fick dropp. 

Jag ska till behandlingshemmet och hälsa på 8/8. Och alla säger till mig att för att jag ska kunna flytta till ett behandlingshem måste jag få i mig mer näring. Och jag vet det... men det är så svårt. 

Men jag har både idag och igår druckit lite välling. Vi gjorde en lista med lite olika saker jag kunde tänka mig att börja med. Så högst upp var det välling och sedan börja med mannagrynsgröt. Eftersom jag drack välling till lunch idag fick jag åka hem. Doktorns plan är att jag efter några dagar med välling ska gå över till gröt. Vi får väl se. Men jag ska iaf försöka fortsätta med vällingen. Jag vill inte sumpa min chans till riktig hjälp. 

Samtidigt är jag så oerhört rädd för att gå upp i vikt. Jag vill ju inte gå upp i vikt. Jag vill ju gå ner i vikt.. Men så länge siffrorna på vågen inte ökar borde det ändå kännas så okej som det går med att öka näringsintaget. 

Men om jag går upp i vikt, hur kommer jag må då? Hur kommer jag hantera det på ett bra sätt?  

Dock har situationen varit totallåst så nu kan man väl säga att det första hänglåset är upplåst?

I mitt huvud bara skriks det NEJNEJNEJNEJ. Det är svårt att inte lyssna på all skit som matspöket skriker åt mig. 

Jag är så delad. Jag vill verkligen inte och samtidigt vill jag visst. Jävla matspöket. 

Det logiska i mig vet att jag måste äta och att jag inte väger för mycket. Men det är så svårt att lyssna på den delen. 

En gnista av hopp

Jag är utskriven och hemma sen över en vecka. Jag har inte skadat mig på tre veckor, vilket är bra! Dock krånglar maten som in i helvete. Äter ingenting alls, bara dricker. Min kropp blir tröttare och tröttare. Hela situationen har typ låst sig och jag vet inte hur jag ska bryta detta. Matspöket skriker NEJNEJNEJ till mat. Det pågår ett stort krig i min hjärna. 

Jag har varit inlagd flera gånger på kort tid. Först en vecka, hemma tre dagar, inlagd fyra dagar, hem en dag och sedan återigen inlagd två veckor. Men tillslut började skadetankarna lugna sig och jag kände mig hyffsat redo att komma hem. Ibland skickas man hem fastän man kanske inte är redo för det. Och det var nog så i mitt fall. Men men, hemma nu och skadefri i över tre veckor! Jag är helt plåsterfri. Känns så otroligt skönt. Dock är det stora problemet nu att kunna börja äta igen. Ibland löser det sig av sig självt helt plötsligt. Det kan ta olika lång tid. Så vem vet? I morgon kanske det går, eller om 5637272 dagar.... 

Igår var det möte, fick då ett positivt besked. Jag har fått beviljat att flytta till ett behandlingshem i till och börja med tre månader. Kanske är detta min chans? Min chans att äntligen få den hjälp jag behöver för att kunna känna att jag har ett värdigt liv som jag faktiskt vill leva och är nöjd med?! Att få ett friskt liv med friska tankar och ett liv utan självdestruktiva handlingar som styr och förstör hela mig och mitt liv! Känns dock så otroligt långt bort och jag vet inte alls hur det ska kunna gå till. Men jag har en önskan om ett friskt liv och jag förstår att jag behöver hjälp för att klara det och det är väldigt viktigt! 

Om jag inte får hjälp tror jag att jag tillslut faktiskt kommer att dö. Antingen om jag av misstag skadar mig så illa att jag dör av följderna eller att jag faktiskt kommer ta mitt liv. 

Allt har känts så hopplöst men när jag fick beskedet igår tändes det ändå en liten gnista hopp inom mig. 

Samtidigt känner jag mig ändå lite osäker och vågar inte riktigt tro till 100% att det verkligen kommer bli en flytt. Jag har blivit nekad platser på olika behandlingshem förut för att de tyckt att det inte var rätt ställe för mig. Men vi har ett behandlingshem som eventuellt är aktuellt. Det ska kontaktas. Så jag får hoppas på det bästa, får förhoppningsvis besked i nästa vecka ang det.