Ja då var man 28!

Ja, nu är man alltså 28 år! Känns helt sjukt att jag blivit så gammal. I söndags blev jsg firad av familjen och det var jättetrevligt! och igår var jag och mammi på spa! Jag har aldrig varit på det innan. Det var väldigt mysigt. Det bästa enligt mig var den väldigt varma poolen som var högst ut med öppna väggar ut så det blåste kall vind och man satt i dett varma vattnet och ett mörkerrum med varma vattensängar med lugn musik i hörlurar. 

Jag är utskriven sen typ en månad tillbaka. Jag är på dagsjukvården ca 4 gånger i veckan och den bästa dagen är tisdagar. Då går vi och badar i sjukhusets bassäng! Jag älskar ju att bada. Jag känner mig fri i vattnet.

På måndag ska jag på bedömning på ett ätstörningscenter som ligger här i Varberg. Eftersom jag inte kan börja på Ätstörningsenhetens dagvård då jag inte klarar av att tugga och kan därför inte få deras hjälp har det skickats en remiss ätstörningscentret. Är väldigt nervös men det kommer förhoppningsvis gå bra..

psykologen från ätstörningsenheten som jag har träffat flera gånger kom till dagsjukvården i fredags och jag tillsammans med några personal pratade med henne. Det gick väl ok.. 

Eftersom jag nu avslutat DBTn blev jag av med min samtalskontakt som enbart jobbar med DBT har jag fått en ny kontakt som jag ska träffa på torsdag för första gången. Så jag har ingen direkt uppfattning om hur hon är då vi endast sågs lite snabbt på sipen som var för några veckor sen. 

Av med sonden!

Jag befinner mig nu på PIVA i Halmstad. Har varit här i lite mer än två veckor. Varför jag flyttades från Varberg är ännu oklart. Ingen riktigt vet. Men på måndag flyttas jag tillbaka till Varberg och då till avdelning  22. Det har varit tufft att va här. Personal jag inte känner, lokaler jsg inte känner mig bekväm i och långt för familjen att åka för att hälsa på. Dock har min familj varit här en del i alla fall.

Idag blev jag av med sonden efter nästan 5 veckor. Och det är så jävla skönt. Jag har kommit igång att äta igen, gröt och välling. Så skönt att slippa den vidriga slangen i näsan och sondvällingen som jag blivit ipumpsd! Det är otroligt tufft och hjärnan är väldigt arg på mig men jag måste härifrån! Bort från sjukhus !!

Ätstörningsenheten har varit här. Det var psykologen som gjorde det stora testet med mig. De vill erbjuda mig dagvård. Att vara där fyra dagar i veckan. Men det är en bit dit innan jag är redo för det. Jag måste börja tugga. Hon sa att jag måste kunna äta "vanlig" mat för att få gå på deras dagvård. Jag vill ha hjälp, verkligen! Men att komma igång med att tugga och äta vanlig mat känns så oerhört svårt och jag vet inte om jag klarar det. 

Jag har fortfarande LPT men doktorn trodde att det inte är långt ifrån utskrivning nu. Att jsg troligtvis kommer få gå på permissioner och sedan skrivas ut. Längtar hem till min lägenhet och friheten...! 

 

Helt åt skogen!

Mat, vila, mat, vila, mat, vila.... 

det känns som om det enda jag gör om dagarna är att få mat och vila.

Jag är inlagd på PIVA med LPT sen lite mer två veckor tillbaka. 

Jag slutade äta helt och blev inlagd.. 

Jag blir sondmatad 6 gånger om dagen och vila efter det. Jag får "maten" med ,hjälp av en pump genom en slang i näsan som går ner till magen.

Vet inte hur planen ser ut framåt. Var tredje dag ökar de kaloriintaget. Vet inte vad det kommer sluta i för mängd.  Får inget svar på den frågan!

De har tagit vikt och blodprover varenda dag! 

Men nu behöver jag inte göra nåt av dem förän måndag. Är så svårstucken så ibland får stickhjälpen hjälpa till. Men oftast går det inte på första försöket.

Jag har börjat gå på ätstörningsmottagningen. Eller börjat vet jag inte men jag har varit där två gånger. Första gången fick jag träffa läkaren och andra gången träffade jag en psykolog och gjorde ett långt test. Psykologen skulle kommit hit häromdagen för återkoppling men hon var sjuk..men har fått en ny tid i nästa vecka. 

Min terapeut var hos mig igår. Jag är nu "pausad" från DBT. Så jag kommer inte gå i gruppen och inte träffa henne individuellt förän min hälsa är bättre. .

Igår byttes sonden igen då den bara får sitta som längst i sju dagar. Fy fan. Att få den där slangen genom näsan och svaljet och sedan ner i magen är ingen skön historia. 

Och jag ser sonden som min fiende även om den egentligen räddar mitt liv.. vi gjorde många försökt men det gick inte. Då sa dem att det skulle vidta tvångsåtgärder. Efter en liten stund bestämde vi at vi skulle prova en sista gång där jag själv var med på det. Så det gjorde vi och det gick bra tillslut..  så nu är den på plats. 

Incident 1 och 2

Jag är inlagd på 22an nu. Det har hänt en del som inte är så bra.

Två incidenter har hänt, varav en av dem aldrig någonsin får hända varesig mig eller någon annan.

Incident ett:

jag skadade mig själv och fick åka till Sahlgrenska på fredagen för bedömning. Där konstaterade man att jag skulle behöva opereras. Jag fick tid sedan till det i måndags. Jag var väldigt nervös men jag klarade det på egen hand. Åkte taxi dit, blev opererad och taxi hem. Allt gick bra, har dock ganska ont. Ska dit igen 9/8 på återbesök. 

Jag skyller inte på någon men personalen hade fått information om att jag mådde dåligt och att jag ville skada mig, trots det knackade de aldrig på och kollade läget med mig, 

Incident två:

I tisdags.. Personalen glömde låsa mitt medicinskåp. Detta fick allvarliga konsekvenser. När personalen kom in efter stund för att låsa skåpet tittade hen inte i det och såg därför inte att det som låg i skåpet var borta. 

Det slutade illa och var på väg att gå åt skogen rent ut sagt. Blev medvetslös och hamnade i resperator.

Vaknade upp på IVA där min familj satt med mig.

Min kropp var dålig efteråt. Hade så ont i lederna och lungorna och det gjorde så ont att andas. Jag hade typ ingen balans och hade svårt att gå. Jag drog även på mig en lunginflammation, då jag fått ner kräkbaktierier i lungorna.

Men nu mår min kropp betydligt bättre. Jag kan andas nästan helt utan att det gör ont och jag har inte så ont i lederna heller. Dock kommer de inte flera gånger om dagen och tar blodtryck osv. Äter två sortes antibiotika. En för armen och en för lunginflammationen. 

Men jag kunde inte motstå impulsen när såg det öppna skåpet. Jag hade redan en så jobbig dag så det fanns inte i min värld att kunna motstå impulsen när tillfälle gavs.

Men att "glömma" låsa skåpet.. det är något som aldrig får ske! 

Nu känns allting bara så mörkt och hopplöst.. 

är på 22an på HSL nu och jag vet ej vilken dag jag skrivs ut. Men i början av nästa vecka har vi pratat om.

Sommarlov

Nu har jag sommarlov. Paus från DBT, dagsjukvården och vpm. Men det mobila teamet fortsätter kommma som vanligt.

jag har haft lite olika grejer för mig. Jag och mammi var i Stockholm för några veckor sedan. Det var jättemysigt och vi var på mormor och morfars sommarställe. Har inte varit där på många, många år. Men det var precis så underbart som jag mindes att det var! Och jag fick badat två gånger! :-D mammi fick fiskat vilket hon hade sett fram emot. Dock lite svårt att hitta maskar. 

Vi bodde i gäststugan, vilket vi alltid gjort. 

Sedan var jag och mammi i gamla stan, och även lite i Stockholm city. Jsg hittade tre par skor! Det var på skopunkten och det är ju alltid tre för två.

Förra veckan på torsdagen åkte jag, pappi och syster ut i skogen för att campa. Planen var att vara ute i naturen i två dygn! Men det blev inte riktigt så. Torsdagskvällen var jättefin! Vi tände en eld och hade det allmänt mysigt. Dagen därpå (fredagen) började dagen fint. Men sedan framemot eftermiddagen öppnade himlen sig. Det började regna nåt så in i helvete! Vi tog in alla våra grejer under tältet och hoppades på att regnet skulle upphöra. Men istället började det regna ännu mer!! Det började läcka in i tältet och hela lägerplatsen blev översvämmad. Det slutade med att vi fick typ kasta allt i bilen och åka därifrån. Tråkigt! Men vi fick ett dygn i naturen i alla fall. Men den blötaste av oss var pappi då han fick panikpacka ner tältet i en påse medan syster och jag tog skydd i bilen. Så på fredagseftermiddagen satt vi i bilen påväg hem. 

Sedan hemma fick vi i princip tömma alla våra väskor och allt för att de skulle kunna torka. Herregud alltså.. men sånt händer ;-). 

Men jag var hos pappi hela helgen. Vi var på stranden och solade flera timmar, vi cyklade ner till vattnet och åt kvällsmat och hade det allmänt trevligt! 

Sorgen efter Ebbas bortgång har varit svår och saknaden är enorm. Men det har varit lättare än jag
 någonsin kunde tro! Jag trodde jag inte skulle kunna fungera utan henne. Men det har ändå gått över förväntan. Nu har hon en plats i mitt fönster med fotot som fotografen tog i en rosa ram med silverpärlor och en liten låda med hennes aska. Vi har inte beslutat än vad vi ska göra med askan så hon får stå där i mitt fönster tills vidare. 

Jag har blivit vegan nu. Fast bara sen några veckor tillbaka. Men det känns bra. Det var inte planerat utan jag vaknade upp en morgon och fick för mig att bli det. 

Jag har varit och kollat på ett annat typ av boende. Nu bor jag på gasellen vilket jag känner inte är något jag vill fortsätta bo på i hundra år till. Så jag var och tittade på ett boende med mer "riktiga" lägenheter i ett stort hus med personallägenhet i botten av huset. Och det var bara en liten del av lägenheterna i huset som är LSSlägenheter. Rester är vanliga som vem som helst kan bo i. Behöver inte vara just dit jsg flyttar men det är den typen av boende jag är intresserad av i framtiden. 

Nu har det skickats en remiss till ätstörningsenheten. Får hoppas att det kan leda till något bra.

I augusti börjar mina "aktiviter" igen (på lite olika datum såklart). 

Ebba finns ej hos oss längre

I lördags den 1/6 klockan 15.37 somnade Ebba in. 

Den 31/5 var det planerat att ebba skulle somna in, men för att min syster skulle kunna vara med flyttade vi fram datumet till i morgon. 

Men i lördags blev Ebba akut sämre. Vid lunch gick vi ut med henne då hon verkade väldigt orolig. Hon gnällde och man såg hur spände sig och det såg ut om hon hade ont. När vi var ute med henne försökte hon kissa gång på gång men det kom ingenting. När vi kom in igen var hon väldigt orolig och vi beslutade oss att åka in skut till veterinären. Men varbergs djursjukhus var stängt så vi fick åka ner till slöinge. Vi plockade upp farmor på vägen. Så jag, mammi och farmor åkte akut ner till djurkliniken. 

Vi kom in nästan direkt men innan vi gick in var jag ute med henne igen i hopp om att det skulle komma lite kiss, men det kom endast några droppar blandat med blod. Då fick jag panik! 

När vi kom in började veterinären undersöka hennne. När hon undersökte hennes mage och tittade på tumören sa hon direkt att det finns inget att göra och att vi måste ta bort henne på en gång. Vi visste i princip att hon inte skulle följa med oss hem när vi satte oss i bilen. Jag blev helt förstörd. Bara grät och var helt förtvivlad. Vi visste ju att hon skulle lämna oss snart, men just då när veterinären sa att Ebba skulle somna in.. det var så fruktansvärt svårt och tufft! 

De härmtade den första sprutan. Hon fick en injektion i nackskinnet först. Den gjorde henne väldigt trött. Hon låg i min famn hela tiden och tårarna forsade för mina kinder. Hon låg så lugnt och fridfullt i min famn insvept i hennes favoritfilt. Hon kände inte ens injektionen! När hon hade somnat kom veterinären in igen. Då fick vi lägge Ebba på ett bord med en svart filt på. Veterinären rakade Ebbas ben och satte kanylen. Hon kände inte den heller. Sedan sprutade hon in medicinen som skulle stanna Ebbas lilla hjärta. Ca 1 minut senare, 15.37 hade Ebba somnat in i den eviga sömmen. 

Det tog alltså bara en timme från att vi kom in till Ebba var borta. 

Efteråt fick vi vara med Ebba så länge vi ville och säga farväl. Hon såg så lugn och fridfull ut! Allt gick väldigt fint till och somnade in så lugn och tryggt.

Att sedan sätta sig i bilen och åka hem utan henne var så jävla hemskt, min bästa vän sedan 15 år var borta, död.. hon var min livlina, min anledning till att ta mig upp på morgonen. 

Tomheten är fruktansvärd.. jag sover med hennes filt på natten. Jag saknar min underbara, älskade vän så otroligt mycket. Men hon har frid nu. Hon slipper leva med den jävla tumören! 

Mitt hjärta är trasigt. Men jag är så tacksam för alla år hon var med oss!

När jag är borta eller vaknar på morgonen kommer alltid tanken "jag måste hem, Ebba måste ut"  eller "jag måste gå upp nu, Ebba måste ut". Men nej, det finns ingen Ebba längre att gå ut med... 

jävla helvete... 

om två till tre veckor ska vi hämta hennes aska....

Fastnat

Jag har börjat på dagsjukvården nu. Jag var där i tisdags och idag. Det känns faktiskt bra! Idag pysslade jag ihop en namnskylt till mitt skåp. Blev väl helt ok iaf. Jag var bara en halvdag där idag då jag hade tid på vpm efter lunch. Så jag gick direkt efter lunchen vidare till vpm. Jag hade dumt nog glömt mina veckakkort, kom på det när jag var halvvägs till sjukhuset (dagsjukvården ligger på sjukhuset) så det var försent att vända. Men men. Sånt händer...;-)

På måndag ska jag vara på dagsjukvården kl 9 och till eftermiddagen. Vi har lite raster mellan de olika grejerna på schemat och en timmes lunchrast. Då kan man gå ut och röka tihi.

Jag har inte träffat så många andra patienter de två gångerna jag varit där. Så det har varit väldigt lugnt. 

Besöket på vpm började med en av de mest ångestladdade sakerna som finns. Att väga mig och låta någon annan se mina siffror. Men det gick väl helt ok ändå. Maten har skitit sig totalt om man säger så. Har fastnat ordentligt... Jag vet att jag måste äta men det går inte. Det positiva eller vad man nu ska säga är att jag nu skär mig väldigt sällan när jag svälter mig. Idag har jag varit skadefri i 4 hela veckor. Inga sår, inga helvetiska besök på akuten och det känns så otroligt skönt. 

Min omgivning säger till mig att jag måste börja få i mig mer näring och jag vet att de har rätt. 

Men det är så otroligt svårt! Och jag har liksom fastnat, Matspöket bara skriker NEJ!. 

Har fått en vikt jag ej får gå under om jag vill fortsätta i DBTgruppen. Att gå under den gränsen får inte hända. Jag måste få chans att fortsätta min behandling! 

Men det är egentligen inte vikten som är problemet. Det är min ork och energi. 

Ebba kämpar på! Vi använder blöjan med binda i som vi byter fyra gånger om dagen efter varje promenad. Hon mår bra men är lite trött ibland. Kan nog bero på både hennes ålder och att det börjat bli varmare. Igår tog hon och jag bussen till djuraffären och hon fick sina klor klippa. Vi var snabba som tusan. Hann åka med samma biljett dit och hem. De är lite snåla här i Varberg. I Hässleholm kunde man åka 3 timmar på samma biljett. Här är det 1 timme! 

I morgon blir det gekås och handla lite kläder för varmare väder! 

Det händer en del ändå

Jag har Ebba hos mig nu. Har haft henne mycket nu. Hon är sjuk. Hon har en stor tumör på hennes juver. Och den kan vi ej operera på grund av hennes ålder. Hon får absolut inte komma åt den, hon vill slicka på den hela tiden men det får hon inte för att inte göra den värre. I början använde vi en vanlig tratt, men jag ville testa en annan variant som jag trodde skulle va lite bekvämare. Så jag köpte en sån där uppblåsbar krage, hjälpte inte så det blev tratten igen. Men hon lyckades i alla fall att komma åt sin tumör, nu använder vi hundblöjor som skydd. Och då tumören vätskar så vi lägger i en binda i den. Och det funkar hittills bra. 

Hon har inte ont, vilket är huvudsaken. Hon leker, sover, äter och mår för övrigt bra. Vi tar givetvis av blöjan under promenaderna och byter bindan. 

Skulle hon börja få ont finns det inte mycket att göra. Då måste vi låta min fina fina Ebba somna in.. huvudsaken är att hon inte lider!

I måndags började jag i DBTgruppen här i Varberg. Jag kommer gå i en gång i veckan, två timmar per tillfälle. Det känns bra att saker börjar hända här i Varberg. Jag träffar min öppenvårdskontakt en gång i veckan. Det mobila teamet kommer till mig en gång i veckan. Nästa vecka ska jag på besök på psykiatrins dagvård. Det känns bra. Vet inte riktigt hur dagarna ser ut när man är där. Men det är individuellt hur många dagar i veckan man är där. Så jag (om jag börjar där) vet inte hur ofta jsg kommer va där men man får 10 veckor på en remiss. 

Nästa vecka är det även nytt SIPmöte. Förra gången kunde jag ju inte va med tyvärr. Men jag ska se till att va det denna gång. 

När jag varit på akuten har jag varit där själv. Det är något jag är väldigt "glad" över att jag lärde mig på Finjagården. 

Bemötandet jag fått på akuten har varit lite olika. Vissa är snälla och förstående och andra lite mindre. Men lösningen med lustgas finns inte här, så det har varit lite olika hur läkarna velat/kunnat hjälpa mig. Men jag har blivit lagad och det är huvudsaken ..!

Igår var jag hos tandläkaren. Lagade tre hål! Var där nån vecka innan och lagade några provisoriskt som dom igår lagade permanent. Var så bedövad att jag knappt kunde prata efteråt! Och det känns verkligen obehagligt!! Fy fan. Men förhoppningsvis behöver jag inte gå innan jag har nästa tid hos tandhygienisten i september! 

Varit hemma i en vecka nu!

Nu är jag hemma hos mammi. Vi ska kolla finalen av Melodifestivalen! Jag har inte sett alla som är med ikväll. Har endast sett andra chansen. Men det ska bli kul! Andledningen till att jag inte sett kvalen är för att jag inte kollat på tv på finja. Har några favoriter ändå. 

Jag ska sova hos mammi i natt. 

Nu har jag varit hemma i en vecka. Det ar gått helt ok.

Har haft mycket stöd av familjen denna veckan. Min syster har varit nere i Vbg några dagar också! Så himla najs att jag kan träffa min familj betydligt oftare nu när jag bor i vbg.

Det har varit en väldigt stor omställning då kontrasten mellan livet på finja och livet i Varberg är så stora! Men ändå, det har gått OK. (Och jag har dessutom färgat mitt hår rosa ;-))

Det var otroligt jobbigt att lämna finja! Jag var jättenervös och orolig. Jag åkte ju hem till gasellen utan en plan. Ingen plan om behandling och hur mitt liv skulle se ut!

Pappi och jag röjde ur rummet tillsammans och städade. Vi åt lunch innan vi packade bilen full med alla mina grejer. När vi åkte kändes det så konstigt att jag inte skulle återvända! 

Trots allt känns ändå ganska bra att vara tillbaka i Varberg..

Men jag är otroligt tacksam för de fram månader jag fick på finja!

Det var möte i torsdags. Tyvärr kunde jag inte va med då jag var på akuten. Lite dumt men det blev så. 

Det har ju gått så bra i Kristianstad med lustgasen. Men tydligen använder de inte det på akuten här. Så efter mycket övertalning gick jag med på att testa med bedövningen ändå.

Jag går inte igenom det igen. Jag klarar det inte, jag vill inte. Skrik, gråt, panik, smärta..

Måste försöka komma fram till en lösning som fingerar här på akuten, för jag måste kunna lagas om det behövs. Men med den paniken det ger mig, så vill jag inte. Om jag ska kunna klara av att vara på akuten ensam måste vi komma fram till en lösning som fungerar. Men personalen på akuten var jättesnälla mot mig!

Men mötet gick bra! Jag var ju inte med personligen men mina föräldrar förde min talan.

Det första som kommer igång är att det mobila teamet som kom hem till mig innan finja ska börja komma hem till mig igen nästa vecka. Och det känns bra! Finns även andra insatser på G. 

Varberg kan omöjligt erbjuda det finja kunde men detta kan nog bli bra ändå!

Ebba har varit hos mig en hel del. Tyvärr har hon råkar ut för en liten åkomma. Hon har länge haft en juvertumör på "insidan". Nu har den vuxit ut på utsidan av juvret. Det är inte möjligt att operera så för att hon inte ska slicka/gnaga på den måste hon ha tratt. Jag köpte en "trattkudde" till henne för att den skulle va bekvämare än en vanligt i plast. Såg lite ut som en liten badring man satte runt halsen. Dock fungerade den inte då den tydligen endast skyddade hunden från att komma åt sin rygg, bröst och huvud. Men jag har nu beställt en lite annan variant av plast som förhoppningsvis kommer på måndag! Men hon bryr sig egentligen så mycket om tratten. Hon kan ju äta och leka och sova utan problem!

När jag var i djurbutiken bokade jag även tid för fotografering! Det kommer en fotograf till butiken i april som fotar folks husdjur! Så Ebba ska fotas! 

I morgon flyttat jag hem

Ja, då var det dax. I morgon kommer min pappa och hämtar mig. 

Igår var jag och en personal och köpte flyttlådor och pantade alla miljoner pantflaskor jag hade. 

Tiden från då jag fick beskedet har gått så otroligt snabbt!

Mina föräldrar jag gjort allt de kan för att ändra beslutet. Beslutet om att jag inte får vara kvar. De har verkligen kämpat för mig, men tyvärr gjorde det ingen nytta.

jag har under de här två veckorna gått på alla färdighetsträningar och alla andra grupper. Dock kändes det från början att jag ville dra hem direkt, och skita i allt. Men jag stannade kvar. Jag stannade för att få ut så mycket som möjligt av den tid jag hade kvar.

Det är så tråkigt att jag måste åka hem. Det är så tråkigt.. Här har jag fått "riktig" behandling, har aldrig fått det på samma sätt innan! Och jag har varit så hoppfull att det var denna behandlingen som skulle kunna hjälpa mig förändra det jag vill förändra! Jag trodde verkligen detta var mig bästa chans! Och det tror jag fortfarande! Varberg har ganska mycket att leva upp till om man säger så! 

Jag har haft terapi i princip varje vardag, ibland flera gånger på en dag. 

Den 7/3 är det möte. Då hoppas jag verkligen att psykiatrin presenterar en klar och bra plan vad gäller min framtid. De har lovat mig att det kommer bli bra hemma, och jag hoppas verkligen att de kan hålla det löftet. "Likvärdig behandling på hemmaplan.."

Det hade varit bra om jag hade åtminstone fått en månad till här på finja. Under den månader skulle jag kunna åkt hem på permissioner och Varberg hade haft möjlighet att förbereda allt så allt hade varit klart när jag kom hem. 

Men det känns okej nu att komma hem. Jag har accepterat det. Jag får va glad över den tiden jag fått på Finjagården! Jag fick fem månader här och under de månaderna har jag lärt mig så otroligt mycket! Jag har även lärt känna många fina människor!

Jag måste tro på det som har sagts! 

Jag längtar hem. Hem till min älskade familj och finaste Ebba! Hem till min egen lägenhet. 

Jag är rädd och orolig men samtidigt ändå positivt inställd! 

Det kommer också kännas konstigt att behöva laga min egen mat. Här har ju köket lagat allt och det har serverats vid varje måltid. Men förhoppningsvis kommer jag in i det ganska fort! 

Men jag packar och packar. Är snart klar. Är ju inte så jättemycket egentligen. Men det är lite mer än vad jag hade när jag kom hit. Har köpte lite grejer och tagit med mig lite hemifrån när jag var på perm över julen. 

Då kom beskedet..

I fredags kom beskedet. Region Halland har beslutat att jag inte får förlängt. Det betyder att jag om två veckor kommer skickas hem. 

Jag och min kontaktperson hade telefonmöte med "viktiga" personer som arbetar inom psykiatrin i Halland och är de som bestämmer. Jag trodde ju att de skulle säga att de gav mig några månader till här på finja. Men så blev det inte. Jag hade varit ganska orolig inför mötet, men var ändå inte inställd på det beskedet. 

Samtalet började med att detta sades: 

Varberg - "vi vill prata om hur det ska se ut när Julia kommer tillbaka till Varberg"

Min KP - "jaha, så Julia får inte förlängt?"

Varberg - "nej!"

Jag blev alldeles kall inombords. Jag kände hur tårarna började komma men jag lyckades släppa min ledsenhet just då så jag kunde vara med på hela telemötet.

Min KP sa flera gånger om att det bästa vore om jag fick stanna kvar men de var stenhårda. De hade redan bestämt sig och vägrade lyssna. Vad de baserade beslutet på fick jag inte riktigt klart för mig. Men de hävdade att de kan ge mig likvärdig vård på hemmaplan. Men det kan dem inte! De sa att jag kunde började i DBT i Varberg. En gång i veckan i grupp och en gång enskild. Här har jag färdighetsträning tre gånger i veckan, kedjegrupp en gång i veckan, autismgrupp en gång i veckan, psykoedukation en gång i veckan och två enskilda sessioner i veckan. De kan omöjligt erbjuda den behandling jag får här i Varberg! Men de hävdade att jag inte skulle va orolig och att det kommer bli jättebra. 

Efter mötet blev jag så ledsen. Jag har varit här i snart fem månader.  Fem månader med ständigt kämpande. Jag har gått i princip på alla terapitillfällen, gjord alla mina hemuppgifter (nästan), börjat va med mer på aktiviteterna m.m. Jag har kämpat och jag börjar så smått att komma in i DBTtänket

Jag är arg, ledsen och känner tomhet om vart annat. 

Jag har gett upp hoppet och ställt in mig nu på att åka hem om två helger för gått. 

Men det har inte mina föräldrar. De undersöker alla olika möjligheter som kan ändra beslutet. Men tiden är knapp. Den tredje mars går mitt avtal ut..! Jag är helt inställd på att åka hem, då blir jag inte besviken om beslutet inte kan på något sätt ändras. 

Idioterna skickar hem mig till INGENTING. Det finns ingen direkt plan. Jag ska hem till gasellen, och vad mer? Jag vet inte. Jag skickas hem till exakt samma situation som var innan jag kom hit. Och då gick det ju åt skogen stup i kvarten. Det ska hållas ett möte om hur de ska se ut för mig efter att jag kommit hem! Men det måste finnas en klar plan INNAN jag kommer hem.

Kommer dock ha ett telefonmöte tilll innan jag lämnar finja. 

Möte

Livet rullar på här på Finjagården. 

Det var möte här idag. Då kom min kontakt från öppenvården och en från det mobila teamet. Det gick bra. Vi pratade om tiden här, hur det har sett ut och mina framsteg. Det var ett bra möte och de ska ansöka om förlängning. Mitt avtal går ut om ungefär en månad. Men mot slutet pratade vi lite om hur det eventuellt skulle kunna se ut om jag då skulle få avslag. Men jag hoppas verkligen att jag får va kvar och vi var alla överens om att det vore bra för mig få stanna. Jag sa till dem att jag anser att detta är min bästa chans till att bli bättre och jag vill inte att den chansen tas ifrån mig!

I helgen var min syster här hos mig! Det var så jävla mysigt. Jag mötte henne på stationen i Hässleholm och vi var lite i stan. Sedan åkte vi hit och hon sov över här. Min fina, älskade syster. Bara hon och jag!

Jag köpte ett par mjukisbyxor, en blå luddig tröja och tre nya Harry Potter POPfigurer. Jag fick ju några i julklapp och blev såklart sugen på att köpa fler ;-).

Jag har mitt duschstöd en gång i veckan och det funkar väl ok. De påminner mig och "tjatar" på mig så jag kommer in i duschen. Sedan väntar personalen på mitt rum medan jag duschar. Det bestämdes att de ska va utanför när jag duschar även om jag säger till dem att gå då det är stor risk för självskada. 

Men jag hatar att duscha...!

Jag hatar att se min kropp på det viset och är det förknippat med självskada. 

Så jag undviker att duscha då det blir otroligt ångestladdat. Men jag försöker i alla fall göra det en gång i veckan. Men det är tufft... riktigt tufft.

I morgon är det städ som gäller och terapi. Sedan är det helg och det är skönt. Endast några läxor att göra, annars ledig. Snart kommer färdighetsträningen förändras. De ska förändra hur grupperna ser ut och de kommer vara uppdelade på ett annat sätt. Vet inte riktigt hur, men det blir säkert bra. 

Vilket jävla bemötande...!

Det gick åt skogen i lördags och hamnade på sjukhuset. 

Personalen ringde efter ambulans och den körde mig till sjukhuset i Hässleholm. Jag las in på akuten först och de började med behandling. Senare på kvällen flyttades jag till AVA. 

Jag har nog aldrig blivit så illa bemött någonsin av sjukhuspersonal som jag blev då! De var otrevliga, rent av elaka. Och läkaren var hemsk! Så otrevlig, som om jag inte borde ta upp en plats på AVA utan ge platsen åt nån som är sjuk "på riktigt", som om jag hade gjort det jag gjorde för att jävlas typ. Att jag fick skylla mig själv.. 

Jag kom under vård så pass tidigt så min kropp klarade sig bra tack vare behandlingen! 

När jag var somatiskt färdigbehandlad skickade läkaren en remiss till psyk. Hon hotade med LPT om jag inte satte mig i taxin och sa även om jag drog skulle hon sätta LPT. Men jag stannade på AVA till taxin kom och jag satte mig den frivilligt. 

Så jag fick åka taxi till psykakuten i Kristianstad. Jag var på AVA så länge jag behövde vård och jag tog emot all behandling som de ville ge mig. Men vissa stunder ville jag bara sticka därifrån. Jag ville bara bort från alltihop.

 Jag fick inte gå ut och röka heller vilket inte gjorde saken bättre. 

När jag väl kom till psykakuten mådde min kropp inte så bra. Rent medicinskt var ju faran över men jag hade inte fått min medicin och knappt druckit sedan jag kom in till sjukhuset. Men jag fick lite saft av dem. Jag mådde så illa, var svag och svettades som tusan.

De var jättesnälla där. 

Efter lång väntan fick jag äntligen träffa läkaren och vi var båda överens om att jag skulle tillbaka till Finjagården. Så de fixade taxin dit. 

Det var så skönt att komma tillbaka till min säng, ta mina mediciner och ta ut mina linser! 

Igår var det nyårsfirande här. Det var trerätters, en paketlek, räksmörgås på kvällen och sedan Pommac vid tolvslaget. Men jag valde dock att inte delta i något och tog min medicin som vanligt och somnade tidigt. 

Men det är skönt med ett nytt år. Nytt år, nya möjligheter! Har inga direkta nyårslöften. 

I morgon kommer allt igång igen. Då är pausen från all behandling över!