Vågar ej lita på dem

Idag har jag bytt rum. mitt "gamla" rum var jättelitet. nu hade ett annat blivit ledigt så jag bytte. Det är galet hur mycket prylar jag har. ;)
Har även varit i skolan idag, det gick bra men jag är lite sur på migsjälv! Jag pluggar knappt så jag har inte kommit så långt i kursen. Men det ska jag verkligen försöka ändra på.

Mina tankar kring glas, pennor, knivar osv är igång. men det är bara tankar inga handlingar. Jag var/är lite orolig hur mycket jag kunde berätta för personalen om mina tankar, utan att bli tillbakaflyttad till avdelningen. Jag var/är rädd för att vara för ärlig och säga något som gör dem rädda och oroliga och skicka tillbaka mig in.
Men... personalen har jag nu pratat med. De säger att av bara mina tankar kommer de antagligen aldrig skicka tillbaka mig. Det är först när tankarna blir handling och de inte kan ha kontroll på situationen här ute. När det inte blir säkert. Vet ej hur mycket jag vågar tro på det här. Jag börjar tro mer och mer att det verkligen är sant!

Första gången sen flytten

Igår var jag och tittade på den andra ridgruppen. De var bara 4 stycken som var med i lördags. Nivån på gruppen var mycket lägre, men jag tror att det är det jag behöver. Backa och lära om. Det tror jag blir jättebra.

Dagen har vid flera stunder varit full av glastankar och knivtankar. Det är första gången sen flytten som jag fick starka impulser att skada mig. Adrenalinet var på som tusan och allt jag kunde se var alla glas överallt. Knivarna var framme, visserligen fastkedjade, men min hjärna sa bara "gör det, ta kniven!". Men jag klarade att kämpa emot. Jag är väldigt glad över det, mår mycket bättre nu även om tankarna finns där inne fortfarande. Jag har tankar på hur jag skulle kunna skada mig nästan hale tiden, men det är inte föräns de där riktigt starka impulserna och adrenalinet kommer som jag agerar. Så tankarna stör mig inte, jag kommer nog väldigt väldigt länge se alla saker överallt som jag kan skada mig med, jag scannar av ett rum automatiskt nu. Kanske att det aldrig försvinner?

Ett bra beslut!

Jag har ju ridit i onsdagsgruppen nu ett tag. Och det har ju inte gått så bra. Visst har det gått bra vid några tillfällen men jag har känt att gruppen var för stor, att jag inte fick tillräckligt med klara instruktioner mm. Jag bestämde mig då att prata med ridläraren om att jag har en autismdiagnos och att det inte känts bra i gruppen. Igår åkte jag till stallet men jag hade sedan tidigare på dan bestämt mig för att jag skulle prata bara inte rida! Jag skulle prata med henne själv och jag skulle meddela att jag inte skulle komma till gruppen något mer. När hon kom till kontoret tog jag henne och vi gick in själva. Jag var så nervös. Jag har aldrig gjort något liknande på egen hand innan. Så jag sa allt jag ville få sagt, om min diagnos osv. Hon hade haft egna funderingar om en annan grupp till mig. Ska kolla när gruppen rider på lördag, det är en mycket mindre grupp. Tror det blir mycket bra och jag slipper ha sådan ångest innan varje ridlektion!

Igår var det rond och jag fick ytterligare en timmes frigång om dagen. yeay!
drack glögg igår, jösses det är ju så gott!!
Trivs mycket bra här på talludden och allt har hittils fungerat bra. Jag saknar inte avdelnigen alls ;)

Vad som har hänt egentligen

Varit på perm i varberg hela helgen. Det var en underbar helg. har träffat farmor, pappa och mammi o syster så klart! Elina och jag var på breaking dawn part 2. Och shiiiiiit va bra den var! Typ helt fantastisk! Det är sant.
åkte buss själv till och från halmstad själv och det gick också bra.
I söndags var det inga problem att komma tillbaka, jag "ville" tillbaka. det är mycket bättre här på talludden än inne på rättspsyk.
Jag har köpt lite julpynt nu. Det blev en snögubbe som sitter på mitt fönster och en chockrosa adventsjusstake som glittrar att ha på nattduksbordet. YEAY


När man är i en miljö där det inte finns något att skada sig med blir minsta lilla föremål (t ex glas eller en penna) väldigt väldigt lockande att ta chansen att skada sig med. Så på obsen är det ju så, där finns ingenting. Så ALLT man kan skada sig på blir ju så lockande att ta. För mig har glas varit extremt jobbigt att se, då jag får starka impulser att krossa det så jag ska kunna skada mig. När man är fast därnere på obsen blir ens dagar långa, jobbiga och fyllda med INGENTING. Tv och skippo och en cigg då och då. Det blir väldigt mycket funderande och man tänker inte framåt, uppåt. Man är fast där. man kommer ingenstanns alls på något vis.
Ju mer man sedan får se vad man måste kämpa för. Säg att man får vara i "lilla dagrummet" i en timme och använda sina pennor att skriva med. Får man det blir det ens höjdpunkt och man kämpar för att få behålla detta. En så enkel sak som en timme i ett dagrum kan betyda väldigt mycket. Jag var fast länge på obsen, men ju mer pesonalen lärde känns mig ju mer har de ändrat hur min vistelse på rättspsyk blivit. Jag åkte flera gånger fram och tillbaka mellan obsen och avdelningen. Jag klarade inte av att hanstera min svåra stunder själv. Jag hamnade på obsen och blev fråntagen allt jag hade fått för att jag varit skadefri. Hamnat på obsen och så fick jag börja om.
Efter ett tag kom man på att jag skulle inte bli fast där nere. Jag skulle så gått det gick fortsätta med mina aktiviteter och jag skulle även ha vak. Vissa periode har det ju varit helt omöjligt att fortsätta med aktiviteter pga för dåligt mående. Man brukar inte få gå ut t ex när man har vak. Jag fick vak som mer och mer nu utväcklats till ett litet sällskap som stöd. denna person som är med mig hela min vakna tid men som ändå inte följer efter mig vart jag än går. Jag har insett själv att jag inte tänker sitta på rättspsyk hur länge som helst. Jag vill bli frisk och fri. Jag har hamnat längst ner och fått kämpa mig uppåt. Jag har fått en helt annan livsvilja, jag VILL verkligen leva! Mer än något annat. På andra ställen jag har varit på har jag haft mycket svårt att ta kontakt med personalen. Då har det blivit så att personalen har struntat i mig, ignorerat mig och inte frågat mig vad jag vill hahjälp med. Så jag har blivit sittande, stående på en och samma plats väldigt väldigt länge. Detta ledde då till att jag blev ännu mer frustrerad och rädd för att våga ta kontakt. Här har de gjort precis tvärt om. Här känner jag att jag har fått det bemötande som just jag behöver. Det har lett till att jag nu vågar ta kontakt med folk på ett helt nytt sätt. Jag vågar och jag vill! Jag kan själv be om hjälp, fråga någon i ridgruppen något osv.
När man får mer och mer ju mer man kämpar, ser man att det ger resultat. Man kommer framåt. Man uppskattar saker mer och mer ju ljusare livet blir. När jag har fått behålla mitt rum och inte åkt mellan obsen och avdelningen har jag aldrig behövt va rädd att jag ska förlora allt och bli tvungen att börja om. Jag har också kännt att "vaket" faktiskt är ett stöd, inte ett hemskt, påtvunget sällskap.
Jag har även fått ALLA mina mediciner jag tidigarre haft utbytta. Jag har inte en enda medicin nu som när jag kom.
Så nu när jag är här på talludden med "min" person och med en livsgnista och en otroligt ny men underbar grundkänsla, ser jag livet så anorlunda. Och viljan att leva har adlrig varit så stark. Här finns allting och jag ville inte ens sakada mig. Jag vill ha allt jag kämpat för kvar så allt man kan skada sig med här ger mig (i nuläget) starka impulser att skada sig på. Sen går mitt mående i periode men jag känner ändå att hela jag har förändrats. Vuxit som mig själv. Och nu har jag även påbörjat samtalsbehandling och DBT. Jag hoppas att detta ska hjälpa mig att fortsätta livet här ute på talludden utan ett stort bakslag som får mig till avdelningen igen.
Jag har också att genom att skicka mig runt som en vante utan låtit mig va på samma avdelning med samma personal som jag har lärt känna så har det gett en trygghet. Att va på en och samma plats har varit jättebra.
Pga att de ändrat och lärt sig hur de bör bemöta mig har det hjälp mig att förändra migsjälv.
Och när jag skrivit "man" tänker jag ju då på migsjälv.

Mer frihet

Nu är jag på talludden. Jag ska hem idag på permission över helgen. yeay
jag har fyllt rummet med alla små (och stora) saker jag har. Fattar inte hur mycket man kan samla på sig och ta hit på ett år!
Men än så länge känns det jättebra att va här. Jag har ju fortfarande "min" person med mig över allt. Vak kan man kalla det men ändå inte. jag får lite frihet men lämnas aldrig själv under en längre period.
i helgen ska jag köpa julpynt till mitt rum, för det får man ha här. Jag ska även köpa en kamerafri mobil för det får man också ha här.

Flytt

här händer det grejer!
imorgon flyttar jag till talludden! Fick reda på det igår.. Blev väldigt chockad men otroligt glad!
Så imorgon lämnar jag livet innanför murarna! Talludden tillhär ju rättspsyk avd 64 men ligger en bit bort utanför murarna. Ingen larmbåge att passera igenom varje gång, inga larm som tjuter, inte alls samma stök som här! känns jättekonstigt att lämna avdelnigen, verkligen jättekonstigt. Men talludden har varit ett mål så länge och nu har jag uppnått det. YEAY

Idag har jag varit på sjukhuset. Jag har inte gjort något nu utan det var gamla saker som skulle "fixas" till. Så jag har varit sövd. Men det gick bra, är pigg och glad nu.

Fick permission till helgen så på fredag kommer jag hem över helgen. Och istället för thailand blir det gran canaria med mammi och syster. så det blir nog jättebra!

när rätt blir fel

Vi har valt att inte åka till thailand. Så det blir en jul i varberg i stället.

Igår var jag i stallet. Jag fick rida på en liten ponny som var supersöt.
är så irriterad på mig själv. Skakar som ett asplöv när jag ska sitta upp på hästen.
Men igår kändes det verkligen bra efteråt. Det gick som det gick men jag var ändå nöjd och glad.

Jag äter ganska bra nu. Men jag mår inte bra. Jag har hela hela tiden en stor kamp i mitt huvud om jag ska äta eller inte. Men jag äter, jag vill inte gå in i en sån period just nu då jag knappt äter något. men jag vet liksom inte hur länge jag orkar hålla på. Men jag väljer ju frivilligt att äta. ingen tvingar mig. och det är det som får mig att må så dåligt över det. Jag kan välja att låta bli men jag gör det inte. Det är fel i mitt huvud även om jag vet att äta måste man, det är normalt och man måste helt enkelt så väljer jag det felaktiga valet som egentligen är det rätta. Jag har ju energi och orkar hålla på med aktiviteter som tex ridningen. Men endå känns det så fel.

thailand

i går fick jag ett stort glädjande besked!
Jag ska till Thailand! Jag får permission i nästan 3 veckor. vi åker över jul och nyår. YEAY!!!!
Om allt fortsätter som det gör alltså
Jag ska inte skada mig och jag må bra. yeay. Jag har så länge trott att jag inte skulle få följa med. Men nu har jag verligen ett mål att kämpa för =)

i helgen gick vi ett gäng till stan och hyrde film och köpte massa godis. det var ju halloween så vi hyrde en skräckis. 1408 hette den, den var skitbra!
I söndags var jag på hästtävling. Det var hoppning. jättekul men kallt ;)