Den 31/5 var det planerat att ebba skulle somna in, men för att min syster skulle kunna vara med flyttade vi fram datumet till i morgon.
Men i lördags blev Ebba akut sämre. Vid lunch gick vi ut med henne då hon verkade väldigt orolig. Hon gnällde och man såg hur spände sig och det såg ut om hon hade ont. När vi var ute med henne försökte hon kissa gång på gång men det kom ingenting. När vi kom in igen var hon väldigt orolig och vi beslutade oss att åka in skut till veterinären. Men varbergs djursjukhus var stängt så vi fick åka ner till slöinge. Vi plockade upp farmor på vägen. Så jag, mammi och farmor åkte akut ner till djurkliniken.
Vi kom in nästan direkt men innan vi gick in var jag ute med henne igen i hopp om att det skulle komma lite kiss, men det kom endast några droppar blandat med blod. Då fick jag panik!
När vi kom in började veterinären undersöka hennne. När hon undersökte hennes mage och tittade på tumören sa hon direkt att det finns inget att göra och att vi måste ta bort henne på en gång. Vi visste i princip att hon inte skulle följa med oss hem när vi satte oss i bilen. Jag blev helt förstörd. Bara grät och var helt förtvivlad. Vi visste ju att hon skulle lämna oss snart, men just då när veterinären sa att Ebba skulle somna in.. det var så fruktansvärt svårt och tufft!
De härmtade den första sprutan. Hon fick en injektion i nackskinnet först. Den gjorde henne väldigt trött. Hon låg i min famn hela tiden och tårarna forsade för mina kinder. Hon låg så lugnt och fridfullt i min famn insvept i hennes favoritfilt. Hon kände inte ens injektionen! När hon hade somnat kom veterinären in igen. Då fick vi lägge Ebba på ett bord med en svart filt på. Veterinären rakade Ebbas ben och satte kanylen. Hon kände inte den heller. Sedan sprutade hon in medicinen som skulle stanna Ebbas lilla hjärta. Ca 1 minut senare, 15.37 hade Ebba somnat in i den eviga sömmen.
Det tog alltså bara en timme från att vi kom in till Ebba var borta.
Efteråt fick vi vara med Ebba så länge vi ville och säga farväl. Hon såg så lugn och fridfull ut! Allt gick väldigt fint till och somnade in så lugn och tryggt.
Att sedan sätta sig i bilen och åka hem utan henne var så jävla hemskt, min bästa vän sedan 15 år var borta, död.. hon var min livlina, min anledning till att ta mig upp på morgonen.
Tomheten är fruktansvärd.. jag sover med hennes filt på natten. Jag saknar min underbara, älskade vän så otroligt mycket. Men hon har frid nu. Hon slipper leva med den jävla tumören!
Mitt hjärta är trasigt. Men jag är så tacksam för alla år hon var med oss!
När jag är borta eller vaknar på morgonen kommer alltid tanken "jag måste hem, Ebba måste ut" eller "jag måste gå upp nu, Ebba måste ut". Men nej, det finns ingen Ebba längre att gå ut med...
jävla helvete...
om två till tre veckor ska vi hämta hennes aska....
