Jag hade möjlighet att vara utanför avdelningen sju timmar om dagen. Det var max fem timmar i lägenheten och de timmar som var kvar av de sju fick jag utnyttja med utgång med anhöriga. Jag fick ta mig till och från avdelningen själv med cykel. Jag utnyttjade detta och var hemma ganska mycket i lägenheten och det var så skönt att vara hemma själv och bara ta det lugnt, Ligga i soffan och glo på film och dricka te. Allt kändes så bra och jag mådde så bra! Det kändes verkligen som om allt var påväg åt rätt håll!
Men sen för en vecka sedan kraschade jag igen.
Jag bestämde mig sedan i början av veckan för något och började planerade för det. Men jag fortsatte med allt som vanligt trots mitt dåliga mående för att jag skulle kunna göra det som jag hade tänkt. Så i torsdags när jag var hemma blev det som det blev. Så det som hände var liksom ingen impuls.
Slutade på en somatisk avdelning med motgift i dropp. Det var personal från 23an där med mig hela tiden.
Det var hemskt där. Droppet var så känsligt så det pep hela jävla tiden och det gjorde jätteont. Så på natten kunde jag inte sova och var jätteledsen.. men fick mig några timmars sömn i alla fall.
Efter ett dygn med motgift fick jag på eftermiddagen komma tillbaka till 23an.. det kändes skönt.
Nu har jag tills vidare utgång med anhöriga men inga ensamma timmar i lägenheten.
Jag mår kasst och känner sån meningslöshet och hopplöshet. Varför kan jag aldrig få må bra? Varför kraschar jag alltid och måendet blir sämre igen? Varför kan mitt braiga mående aldrig hålla i sig!?! Jag fattar inte.... jag orkar inte ha det såhär. Det blir samma jävla skit om och om igen.
Men i onsdags träffade jag min kontaktperson på stan. Först fikade vi och sedan kollade vi i affärer. Det kändes mycket bra och jag gillar henne så vi ska fortsätta träffas! Jag cyklade till och från stan själv också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar