Känns sä overkligt. Jag var där i början av augusti på studiebesök. Mammi följde med mig. Behandlingshemmet som då heter Finjagården ligger strax utanför Hässleholm. Det tar typ 2.5 timmar att köra dit från Varberg. Vi fick prata med en trevlig kvinna. Vi pratade ganska länge. Hon berättade om behandlingarna de kan erbjuda och hur det är att bo där. Vi pratade såklart mycket om mig och mina problem och vad jag vill ha hjälp med. När vi hade pratat klart sa hon att hon tror att de kan hjälpa mig. Och jag skulle tänka på det nån vecka för att bestämma om jag ville ge dem en chans och flytta dit. Jag hade nästan bestämt mitt för att tacka ja redan när vi gick därifrån.
Kvinnan vi pratade med sa att jag var på 6:e plats. Alltså att det var fem före mig i kön. Hon sa att hon trodde att det skulle finnas en plats i typ november men att det kunde ta kortare tid eller längre tid.
Men så för en vecka sedan hörde de av sig och sa att de hade en ledig plats till mig och att jag var välkommen 3/10. Alltså på onsdag. Blev chockad och glad samtidig. Jag hade inte räknat med att få flytta redan då!
Jag har nästan packat klart nu. Men jag ska gå igenom allt igen en gång innan jag åker. Mammi kommer köra mig. Vi ska va där klockan 14, på onsdag då. Är väldigt nervös men samtidigt ser jag detta som en möjlighet att kunna bli bättre. För tillfälligt är det väl matsituationen som är det största problemet. Har det väldigt jobbigt med maten och mitt matspöke hemsöker mig ständigt och är inte snällt....
Har varit på akuten en del. Var där i torsdags i 6.5 timmar. Gasellen kunde inte följa med så en från 22an var med mig. På finja är det dock så att personalen inte kan följa med till akuten. Först kändes det som om detta skulle vara ett stort problem som till och med skulle få mig att tacka nej till platsen. Men jag kände att det skulle för tusan inte hindra mig från att inte flytta dit.. Och när jag var inne nu senast kom jag och läkaren fram till en jättebra lösning! Jag fick ett starkt smärtstillande läkemedel intravenöst och hon sprutade in bedövningen långsamt med en liten nål. Och ja, det funkade! Tog väldigt lång tid men det var det värt! Så jag behövde inte sövas och inte heller i panik, gråt och rädsla sys. Är väldigt "glad" över denna lösning. Har skrivit in i mobilen exakt dos och läkemedlets namn så jag (om jag behöver åka till akuten) kan visa det för läkarna.
Jag känner så många känslor just nu. Jag känner mig glad, rädd, spänd, hoppfull, nervös....
Men jag ser detta som en chans, och den chansen ska jag försöka ta!
Lycka till Julia! Jag tror på dig, kram 💚
SvaraRadera