Jag sätter mig ihopkrupen utanför expen när jag behöver hjälp eller vill något. Men jag har blivit totalt ignorerad av personalen. De låtsades som om jag inte fanns. Kunde sitta länge länge och bli mer och mer frustrerad. Men vi har pratat med personalen om det går mycket bättre nu. Aldrig kul att känna att man inte syns.
Det har gjorts lite medicinjysteringar. Som jsg hoppas sao hjälpa mig att må bättre.
Mitt mående är verkligen i botten. Orkar ingenting då jag känner mig så nere och ångestfylld. Riktigt jobbigt. Men jag har fått hit min kedjeväst nu och den hjälper mig en hel del. Är uppe en del på nätterna vilket inte alls är kul, att ligga i sängen och titta upp i taket. Nej, inte kul!
Jag har blivit sjukskriven från skolan på obestämd framtid. Känns bra. Men jag tror inte att jag kommer komma tillbaka.
Jag får närstan inte i mig någonting som innehåller näring. Jag föll ihop härom dagen. jag blir trött av att gå. Det har liksom blivit en spärr. En spärr som stoppar och hindrar mig från att ge kroppen det den behöver. Jag är rädd, jag är rädd för att ge kroppen näring. Och för varje dag som går blir det bara svårare och svårare. Men jag vil inte bryta detta. Jag vill inte ge kroppen näring, kanske för att jag vet hur jävla svårt det är pch hur jävla rädd jag är.
Men visst finns det dagar då jag kan få i mig något extra. Idag har jag ändå fått i mig betydligt mer energi och näring än jag brukar.. men jag behövde detta, säger min kropp medan hjärnan säger tvärt om! . det känns förjävligt! Men nu jag har laddat med lite energi i alla fall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar