Vad som har hänt egentligen

Varit på perm i varberg hela helgen. Det var en underbar helg. har träffat farmor, pappa och mammi o syster så klart! Elina och jag var på breaking dawn part 2. Och shiiiiiit va bra den var! Typ helt fantastisk! Det är sant.
åkte buss själv till och från halmstad själv och det gick också bra.
I söndags var det inga problem att komma tillbaka, jag "ville" tillbaka. det är mycket bättre här på talludden än inne på rättspsyk.
Jag har köpt lite julpynt nu. Det blev en snögubbe som sitter på mitt fönster och en chockrosa adventsjusstake som glittrar att ha på nattduksbordet. YEAY


När man är i en miljö där det inte finns något att skada sig med blir minsta lilla föremål (t ex glas eller en penna) väldigt väldigt lockande att ta chansen att skada sig med. Så på obsen är det ju så, där finns ingenting. Så ALLT man kan skada sig på blir ju så lockande att ta. För mig har glas varit extremt jobbigt att se, då jag får starka impulser att krossa det så jag ska kunna skada mig. När man är fast därnere på obsen blir ens dagar långa, jobbiga och fyllda med INGENTING. Tv och skippo och en cigg då och då. Det blir väldigt mycket funderande och man tänker inte framåt, uppåt. Man är fast där. man kommer ingenstanns alls på något vis.
Ju mer man sedan får se vad man måste kämpa för. Säg att man får vara i "lilla dagrummet" i en timme och använda sina pennor att skriva med. Får man det blir det ens höjdpunkt och man kämpar för att få behålla detta. En så enkel sak som en timme i ett dagrum kan betyda väldigt mycket. Jag var fast länge på obsen, men ju mer pesonalen lärde känns mig ju mer har de ändrat hur min vistelse på rättspsyk blivit. Jag åkte flera gånger fram och tillbaka mellan obsen och avdelningen. Jag klarade inte av att hanstera min svåra stunder själv. Jag hamnade på obsen och blev fråntagen allt jag hade fått för att jag varit skadefri. Hamnat på obsen och så fick jag börja om.
Efter ett tag kom man på att jag skulle inte bli fast där nere. Jag skulle så gått det gick fortsätta med mina aktiviteter och jag skulle även ha vak. Vissa periode har det ju varit helt omöjligt att fortsätta med aktiviteter pga för dåligt mående. Man brukar inte få gå ut t ex när man har vak. Jag fick vak som mer och mer nu utväcklats till ett litet sällskap som stöd. denna person som är med mig hela min vakna tid men som ändå inte följer efter mig vart jag än går. Jag har insett själv att jag inte tänker sitta på rättspsyk hur länge som helst. Jag vill bli frisk och fri. Jag har hamnat längst ner och fått kämpa mig uppåt. Jag har fått en helt annan livsvilja, jag VILL verkligen leva! Mer än något annat. På andra ställen jag har varit på har jag haft mycket svårt att ta kontakt med personalen. Då har det blivit så att personalen har struntat i mig, ignorerat mig och inte frågat mig vad jag vill hahjälp med. Så jag har blivit sittande, stående på en och samma plats väldigt väldigt länge. Detta ledde då till att jag blev ännu mer frustrerad och rädd för att våga ta kontakt. Här har de gjort precis tvärt om. Här känner jag att jag har fått det bemötande som just jag behöver. Det har lett till att jag nu vågar ta kontakt med folk på ett helt nytt sätt. Jag vågar och jag vill! Jag kan själv be om hjälp, fråga någon i ridgruppen något osv.
När man får mer och mer ju mer man kämpar, ser man att det ger resultat. Man kommer framåt. Man uppskattar saker mer och mer ju ljusare livet blir. När jag har fått behålla mitt rum och inte åkt mellan obsen och avdelningen har jag aldrig behövt va rädd att jag ska förlora allt och bli tvungen att börja om. Jag har också kännt att "vaket" faktiskt är ett stöd, inte ett hemskt, påtvunget sällskap.
Jag har även fått ALLA mina mediciner jag tidigarre haft utbytta. Jag har inte en enda medicin nu som när jag kom.
Så nu när jag är här på talludden med "min" person och med en livsgnista och en otroligt ny men underbar grundkänsla, ser jag livet så anorlunda. Och viljan att leva har adlrig varit så stark. Här finns allting och jag ville inte ens sakada mig. Jag vill ha allt jag kämpat för kvar så allt man kan skada sig med här ger mig (i nuläget) starka impulser att skada sig på. Sen går mitt mående i periode men jag känner ändå att hela jag har förändrats. Vuxit som mig själv. Och nu har jag även påbörjat samtalsbehandling och DBT. Jag hoppas att detta ska hjälpa mig att fortsätta livet här ute på talludden utan ett stort bakslag som får mig till avdelningen igen.
Jag har också att genom att skicka mig runt som en vante utan låtit mig va på samma avdelning med samma personal som jag har lärt känna så har det gett en trygghet. Att va på en och samma plats har varit jättebra.
Pga att de ändrat och lärt sig hur de bör bemöta mig har det hjälp mig att förändra migsjälv.
Och när jag skrivit "man" tänker jag ju då på migsjälv.