Gökboet

Nu är det värsta gökboet här på avdelningen alltså! Seriöst..! Nästan alla är helt koko..
Jag vill härifrån! Nu..! Jag vill inte vara här... Visserligen har jag mycket frihet. Jag får gå ut med mammi och pappi och så. Men jag ska inte vara här. Jag ska inte vara på PIVA, jag trodde det var slut med det. Men så klantar jag mig och skär sår och skit och sys med strax över 100 på nån vecka. FAN JAG ÄR DUKTIG.....! NEJ SKUT MIG!
Jag har starka funderingar på att hoppa av.. Jag satt och grät som fan igår. Jag tänkte "Jag kommer förr eller senare klanta mig, sabba skiten! Bli avstängd pga mitt självdestruktiva beteende. Så varför inte hoppa av nu?"
Gör jag det nu gör det ltie mindre ont. Ju längre jag går där, ju mer fastna Plönninge i mitt hjärta! Och allt som finns där, det vill jag inte lämna men lämnar jag det nu älskar jag det lite mindre än jag gör om någon månad eller två... Så varför inte göra mitt lidande lite lättare?
Jag vill verkligen inte sluta där, men jag vet att jag inte kommer kunna gå kvar..
Eller kanske finns det en lösning? en hjälp? Någon/något som kan se till att det visst kommer fungera? Om det göra det, så kan den väl komma fram nu? Snälla, det är nu jag behöver den lösningen?... NNEJ MEN SKIT I DET DÅ!
jag vet inte vad jag ska tta mig till.. Hur jag ska rädda min dröm..

Och jag känner mig så ensam.. Alla på skolan har någon. De flesta har flera, men alla har en, minst en som de känner att de verkligen litar och älskar och alltid har. Och i klassen är jag liksom inte meed i den där stora gruppen.. Jag är lite med, lite här och där. Men inte som de andra är. Det inte är så att de anddra fryser ut mig! Inte alls! Det är väl det att jag kan närma mig dem, att jag på nåt sätt inte kan ha dem nära mig.. Att jag omedvetet drar mig undan? FITTA JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV! RADERA DET SJUKA! PLEASE!
Jag skulle lätt ge alla mina pengar, tillgångar till en tablett som raderade hela min sjukdom, hela min autismspektrumstörning, hela min störda det i mitt störda tänk..! Och fick börja om, dagen innan jag skar mig första gången. När jag var 12 år och rispade min arm...
Det skulle vara värt så mycket alltså... Men deeEET FINNS INGEN SÅÅN SKIIT!

Ursäkta att jag är lite STÖÖÖÖRD idag
Känner mig helt jälva utflippad...
Men jag HATAR mitt liv...

Dessutom harjag ett sår på armen som läker lite konstit och jag är lite orolig för att få ett missbildat ärr.. Yeay.,. Får väl se hur det läker. Men det ärr inte jättestort men det kommer kanske bli mitt konstigaste ärr.. typiskt