Jag är i varberg nu. Jag åkte hem igår. Veckan har inte varit bra alls och jag har inte klarat av den frihet som jag får på skolan. I tisdags skolkade jag hela dagen, låg på mitt rum och tyckte världen var skit och bara mådde piss, tyckte synd om mig själv.
Så det har blivit ganska många nya skärskador.. Flera stora på benen och ett i handleden. Så jag kunde inte vara kvar på skolan. Så jag åkte hem igår och vi åkte till sjukhuset. Och idag ska jag sövas och sys. Sen ska jag läggas in. Jag tänker gå med på en frivillig inläggning, jag har blivit övertalad och insett av det är nog det enda sättet att rädda min skolgång.
Om jag lägger in mig nu, så länge som jag och doktorn tycker det behövs och sen blir lite bättre och kan komma tillbaka till skolan. Så kan jag ju gå kvar.
Men lägger jag inte in mig säger de att jag kan sabba allt och skolan inte vill ha mig kvar. De kan inte ta de ansvaret. De vill itne ha mig där om jag skär mig sönder och samman.
Så ja, jag tycker nog att en frivillig inläggning kanske är det bästa. Även om jag verkligen inte vill.. Men jag har skolarbete med mig som jag ska göra medans jag är där, så jag kommer inte komma efter. Men även om jag inte orkar göra allt som jag fått med mig så kommer de hjälpa mig komma ikapp när jag kommer tillbaka har de sagt. De på skolan vill verkligen att jag ska klara skolan! De vill verkligen hjälpa mig på alla sätt de kan!
Men nu när jag skadat mig så här mycket är det OK att äta lite. Eller att äta lite så jag kan skada mig lite till....? Men det enda som jag istort sett kan äta nu är nötter. Men poängen är lätt nere på noll..
Men fan i helvetet!!!! JÄVLA SKIT! Jag vill inte va hemma, i varberg, på helvetes PIVA! det är inte där jag ska vara! Jag ska fan i på plönninge! Jävla idiot! Fan! Jag är så dåligt, så misslyckad, så jävla dum......! Jag klarar ingenting! Inte ens två månader in i terminer kom jag. Och nu sitter jag och väntar på att operation ska ringa och säga att det är dags. Vi bor så pass nära så de ringer när de fått en lucka i schemat. Och sen efter det, in på PIVA... FAN FAN FAN Varför ska jag ALLTID strula till det? Gaaaaaaah!!
Igår innan jag skulle hem kom det en vän till mig när jag rökte. Jag har aldrig berättat för någon hur det är nu, hur jag skadar nu eller hur jag mår. Men igår frågade hon hur det var och då sa jag att jag skulle nog läggas in. Och hon frågade varför och då berättade jag. När vi stod där och pratade kom kuratorn (som för övrigt är jävligt snäll, alla gillar henne. Hon var SMfritidsledare innan) och vi började prata. Hon sa att hon gärna vill träffa mig. Att hon gärna vill hjälpa om hon kan. antingen om vi pratar, eller så kan vi mejla, skriva brev eller nåt. Men jag pratar nog hellre isåfall. Kanske kan hon hjälpa mig klara det här? Kanske...?
Men läget var kasst med mig och min vän märkte det och hon var för snäll. Hon erbjöd mig film, sitta och röka eller gå till hennes rum och prata. Jag hade lektion men hon hade slutat. Så vi gick till hennes rum. Där berättade jag en del om mig själv och mina problem.. Var väldigt tveksam först om jag skulle eller ej. Så att jag inte skulle trigga eller ge henne några dumma ideer. Men hon ville så gärna att jag skulle prata. Så jag gjorde det. Och hon berättade lite om sig själv hon med. Jag sa till henne att jag hade "svårigheter i sociala sammanhang". Så även om jag inte säger "jag bryr mig om dig också" när hon säger att hon bryr sig om mig så gör jag verkligen det. Eller bara för att jag itne ger henne en massa fina ord och komplimanger och säger att jag tycker hon är en väldigt fin vän, så betyder inte det att jag inte tycker om henne och inte har något att svara tillbaka med när hon säger snälla saker till mig. Det är bara så svårt att visa känslor, säga förlåt, säga att jag tycker om någon m.m.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar