Usch och fy. Dålig dag

Det var ridning idag, var inte säker på att jag kunde rida eller ej. Men i sissta stundd beslutade jag mig för att försöka. Och det gick. Nu i efterhand kanske det hade varit bättre om jag låtit bli. Jag var sååå nära att hoppa av min häst och springa därifrån gråtandes.
Det började inte lätt för mig. Medans vår lärare byggde banan skulle vi värma upp själva. Sånt är så svårt för jag är så rädd att göra misstag, men jag härmade de andra... När vi sen började med lektionen gick det okej men ändå inte bra.. Jag hade väl inte helkoll på styrningen.. Så ibland gick hästen lite vart den ville.. Men det värsta var sen när vi skulle rida hela banan. Gick inte bra alls, första försöket slutade med att min ridlärare tog tag i hästen och sprang bredvid. Och vi red en och en så alla stog stilla och såg.. När min häst stannade sen var tårarna nära. Inte för att jag inte klarade det, utan för att jag kände mig så mycket sämre än de andra. Min häst tvärstannade framför hindren och sånt.. Fan jag kände mig asskass! Men jag red hela lektionen iaf! Ont i benet som fan och efter det försöket hade mitt självförtroende hamnat i botten och jag gav väl upp då typ. Struntade lite i vad som hände resten av tiden, jag hade redan "förlorat"....

Nästa vecka ska jag sova på skolan lite grann. Det är planen just nu. Men jag måste prata med dem, jag behöver lite mer stuktur. I vissa ämnen är det bara att "jobba vidare". Men jag vill ha det klart och tydligt, vad som ska va gjort den och den veckan. Sen behöver jag hjälp att ordna upp mitt arbetsbås. Jag har inte satt in ett enda papper i min perm, de ligger utspridda över hela båset. Ingen ordning alls därinne..

Jag känner mig ensam. På skolan. Alla har någon, i klassen. Men inte jag. Ålderskillnaden kanske bidrar till det lite. Jag är snart 19. De flesta är 16.. Men det beror nog mest på mig, hur jag är som person. Jag har så sjukt svårt att bli vän med folk, och folk vill väl inte bli nära vän med mig. Men det är väl lika bra, så slipper jag belasta dem med min "skit".. Jag har väl nån sådär som är närmare än andra. Men inte alls som de i klassen som har varandra.

Tankar på döden kommer och går väldigt mycket. Ena dagen är döden, min död, det enda jag kan tänka på. Och nästa dag tänker jag inte alls på det. Men det är tankar.. Bara tankar.

Tankar på att hoppa av skolan har jag haft ganska mycket. Lika bra att hoppa av för jag vet att jag inte kommer ta studenten. Det är tre år kvar, och inte en endaste chans att jag kommer orka/klara att gå på kvar så länge. Så antingen hoppar jag av nu, ger upp utan att kämpa för jag vet att det inte är någon ide. Eller så njuter jag av plönninge så länge det bara går, och när jag väl hoppar av så har jag ändå fått njuta av det så länge som möjligt. Kanske år?
Eller så kämpar jag? För det KANSKE går?