Väckta minnen

Är riktigt sjuk nu :-(. Hostar och slemmig och sånt. Trycker i mig värktabletter.

Jag blir lite ynklig också när jag är sjuk.

För övrig mår jag sådär. Jag var i skolan idag. Handledaren läste hela min text och sa till mig att skicka n den. Så det gjorde jag och gick därifrån. Senare hemma kände jag sådan fruktansvärd ångest. Det kändes som om hela arbetet var frö, fel upplagt och för skrivet. Usch....! Men handledaren sa ju åt mig att skicks in!?!? Varför när det var fel!? Funderade på att skicka ett meddelande till min lärar och förklara att jag ville ändra, att jag visste att det är fel men att jag skickade in det för att hon sa det. Men jag läste mitt arbete igen pch beslutade mig för att avvakta. Tänk att en inlämning kan skapa så mycket ångest. Jag hade riktig panik!!!!

När jag var i Växjö träffade jag en tjej som hette Cizzi. Det har kommit en dokumentär nu om henne. Hennes liv har dokumenterats med bilder och filmer sen ganska många år tillbaka med hjälp av hennes bästa vän. Hon lever inte längre. Hon tog sitt liv för ett tag sedan...! Med rätt hjälp hade hon varit i livet! Men hon fick den aldrig...  Fruktansvärt :-( hon var en väldigt fin tjej! 

Den finns på SVTplay. "Från andra sidan längtan" heter den. Tycker ni ska titta på den!

I en scen är det en tjej som skriker hysteriskt. Funderar på om det är jag..? Svårt att höra men det kan vara det. Iaf så väckte filmen många gamla minnen till liv. 

All panik, all ångest, all frustration, alla tångsåtgärder. 

Ett av de värsta tillfällena var när jag var på CLV (sjukhuset). Jag skulle dit och kontrollera armen på ortopeden. Jag var där med två personal. Jag hade gått ner mycket i vikt och de planerade att lägga in mig på CLV för sondmatning (vilket aldrig hände då jag började få i mig näring på egen hand). Jag satt i väntrummet. Paniken började komma. Tanken på att få en slang nerkörd genom näsan ner i magsäcken var så ångestladdad. Jag reste mig upp från soffan och gick fram till en tidningshylla gjord av glas. Jag började sparka på den i hopp om att få skärvor att skada mig med. Personalen flög fram till mig och försökte hålla fast mig. Jag var helt panikslagen, skrek, grät och gjorde allt för att komma därifrån. Det kom en person fram till oss som jobbade på rättspsyk men var där i ett annat ärende. Han hjälpte till att släpa in mig i ett behandlingsrum. Det kallades på mer personal. Men CLV ligger en bit från rättspsyk så de kunde inte komma på en gång. De var tre personer som höll fast mig i ett behandlingsrum på ortopeden och fler personal kom. Tror det var fem stycken som sedan släpade en hysterisk Julia ut i bilen. Minns att de sa till mig att jag var tvungen att hålla mig så pass stilla att det skulle var säkert att ha med mig i bilen. Kom sedan till rättspsyks portar. Sedan minns jag inte mer. 

Skäms lite nu i efterhand. Väntrummet var fullt med folk. Och jag betedde mig på det viset. Men jag kunde nte hjälpa det. Jag var i sån fruktansvärd panik...!

Den tiden på rättspsyk var nog bland den värsta tiden i hela mitt liv. Men samtidigt räddade de mitt liv.