Idag gick jag upp HALV FEM! Förihelvete! Bara för att jag var så inihelvetes jävla orolig att jag skulle gått upp ivikt! Så upp, gå på toa och väga sig.
Men efter en timme kanske? Somnade jag om...
Och sen gick jag upp tjugo över sex igen. Jag skulle va på VPM halv nio och träffa U-C, det var ganska länge sen nu. Jag skulle åka med pappi, han skulle va på ett möte (innomo jobbet) på bup samtidigt. Men först skulle han va på sitt jobb och hämta lite grejer först. Så vi behövde åka typ kvart i ..
Men mötet med U-C gick väldigt bra! Hon har satt upp måndagar som en fasst tid enda fram till jul (minus två gånger). Vi ska jobba med lite olika grejer, bland annat så klart att få mig skärfri!
Efter VPM och pappis möte som var klart samtidigt som mitt ungefär, åkte han och jag in till stan och fikade. Men vi han knappt sitta i tjugo minuter innan vi var tvugna att åka in till tåget.
På tåget träffade jag alla kompisar. Kuligt, och jag blev på lite bätte humör. Men just nu vill jag göra nåt dumt. Mycket....! Seriöst hjälp... Nej men jag ska inte inte inte! För ikväll börjar fritidsaktiviteten "häst". Och jag tror vi ska rida ut!
Men jag hade hellre ridit inne faktiskt. Innan tyckte jag bättre om att rida ut, men just nu vill jag hellre ha en massa uppgifter att lösa, utmaningar och saker att träna på för att bli så bra som möjligt. Jag har ju en del kvar att lära om man säger så ;)
Men det känns faktiskt väldigt skönt att va tillbaka!
Och turkietresan... Det är ett måste helt enkelt att jag låter bli! Det är inget annat som gäller, det går ju absolut inte att resa om jag har öppna sår!
SÅ NU SKA JAG KLARA DET!
Men Det är så JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA svårt bara.... Varför ska det vara så svårt att låta bli att skära hål i sin kropp? Att skada sig själv är något som folk brukar undvika bäst de kan, att bli skadad är något som folk brukar hata... Men inte jag, detär något jag älskar... Det låter inte klokt, att säga att man "älskar" att karva i sin kropp... Seriöst.
"Vad älskar du mest?"
"Fotboll, ridning, min mamma, min hund, ishockey, tv, min pojkvän..."
Det är "normala" svar.
Inte "Karva i min egen kropp".. Jävla pucko...
MEN jag älskar det inte lika högt som jag gjorde när jag var som sjukast. Jag var helt föräskad.. Eller nej vad ska man säga. Det var det enda mitt liv gick ut på, det enda jag brann för, det enda jag älskade och ville göra. Fick jag inte det så ville jag bara dö..! Det var det enda som gav mitt liv en mening. Min familj och hund, jag älskade dem också. Men inte på samma sätt. Det var två olika kärlekar. Kärleken till rakblad var stark! Så otroligt stark..! Utan rakblad orkade jag inte heller stå emot ångest och sug. Ångest och suget kunde komma på två sekunder och var så hög...! Så otroligt plågsam jag kunde tänka på något annat än att jag skulle skära, inte fungera... Att jag visste att det skulle hände, fick ångesten och suget att sjunka. Att jag visste att, om två timmar, då händer det, det fick ångesten att sjunka så pass att jag kunde stå ut de där två timarna... Även om hjärtat sjog i 3560 slag i minuten fram tills rakbladet gjort ett stort hål.. Fy fan. Att älska skärandet mer än sin familj. Men ju friskare och starkare jag blev, destå mer ork och vilja hade jag att stå emot, och jag får fortfarande sån jävla ångest ibland, men jag står emot så gott jag kan! Ibland går det bara inte. Men oftast klarar jag det faktsikt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar