Vi hjälper varandra

Igår var det lite kalabalik här på obsen. jag blev lämnad ensam. då satte sig en annan patient med mig och pratade med mig. tack vare henne gick jag inte in på mitt rum och skadade mig. Jag vet att hon hade följt efter mig och försökt stoppat mig och det hade jag inte velat utsätta henne för. Jag tror inte hon fattar själv villken insatts hon gjorde igår. Jag vill tacka henne verkligen!

Jag mår ganska bara bra idag men jag tänker tillbaka på tiden då jag var 16-18 år. när jag skickades till kulan. då var jag nästan precis fyllda 16 år och vi trodde att jag skulle att jag skulle vara där i ett år och sen skulle allt va bra. jo visst, så blev... Inte riktigt va!
Men första gången jag till sälen med kulan var det skitkul. jag hade det skitkul. Då hade jag bara varit på kulan i typ 7 veckor. Jag fattar inte själv att jag vågade åka. Det var bara jag från kulan av alla ungdomar som åkte med. Efter 6 månader på kulan skar jag mig så mycket att de bestämde med bup att varje gång jag skar mig så jag behövde åka till sjukhus skulle jag till bup (i halmstad, kulan låg i skövde) i minst 5 dygn. så jag for fram och tillbaka som en jävla vante. och under sommar nr 1 var jag inlagd hela sommaren pga atstörningen och sommarer nr2 var jag också inlagd hela sommaren pga armarna var skadade och det var då mina föräldrar beslutade att ta hem mig efter 1,5 år på istället för kulan funkade ändå inte. Jag började rida och det var det som fick mig att överleva och höll mig skadefri men var fortfarande inskriven på kulan. Sen blev jag 18 och jag blev helt fri från kulan.

Mitt rum

Snyggast av alla

När jag sa hej då till Kalle