Idag var det möte i halmstad men jag valde att inte följa med, det är så jävla ångestladdat det där med möten alltså. Så istället för att vara själv hemma (Ye som skulle varit emd mig på förmiddan egentligen var med på mötet) åkte jag in till stan. Jag gick och shoppade lite, sen tog jag en fika. Jag köpte två jackor på rea, en typ vår/höst kappa som var grönbeage och en svart glansig vinterjacka med skärp i midjan. Man kan vränga den utochin, så blir den blålila rutig typ. FINFINT. Sen köpte jag en julklapp till Elina.
Efter shoppingen tog jag bussen till sjukhuset och gick den korta biten till mandarinen som byggnaden kallas där Kreativa verkstaden ligger. Där mötte jag Ka vid ett ungeför. Jag jobbade som satan med mormors tofflor som jag tovat i ull. De blev nästan färdiga.
Mötet i halmstad var väl inget viktigt möte direkt. Min nya läkare var där. Jag kommer flyttas över till vuxen den 20 januari, fram tills dess är jag bups patient. Arg blev jag över detta! Jag är ju arton och vill fan inte tillhöra halmstad längre!!! Fitta säger jag. Jag har också nästan skrikit efter hjälp. För första gången på i hela mitt liv skulle jag tro. Jag har gråtit och skirit över att jag verkligen behöver hjälp, för annars kommer allt skita sig. Men nej, de diskuterade inte ens hur hjälp skulle se ut eller nåt. Inget sånt alls. Jag vehöver hjälp nu. Jag är så nära att ge upp nu. Jag har sånna jävla problem med min ångest! Listorna har kommit fram igen, så nu är jag slav under dem också. Jag har valt att sluta med Naltrexonet. Fan, jag har grubblat som fan över det alltså!!! Jag blir så besviken över att jag vill skära mig igen. Det bara är så. FAN jag vill fortsätta leva på detta vis. Fri från akutenbesök, sövningar, stygn, bråk, inläggningar, blod, lögner m.m. Men på nåt sätt så lockas jag sakta men säkert tillbaka till skärandet......
Det är okej att längta tillbaka. Det har varit ditt liv en lång period. Det tar tid att vänja sig och man faller många gånger innan. det kommer ta år, jag vill fortfarande skära mig ibland. jag lockas. men när jag tänker tillbaka på hur det var när det var som mest och hur jag mådde och vad konsekvenserna blir av det så vill jag inte. Ångesten komemr alltid gå över. trot eller ej, men den kan inte hålla i längden. Skär du dig skjuter du upp den. Fan vad jag känner mig som en psykolog. Men jag ville säga att det är förståeligt att du känner och tänker som du gör. Det har varit ditt liv länge.
SvaraRaderaJag älskar dig hjärtat! <3 pussar från BellaBus