Jobbigt som satan

Fy fan! Jag träffade psykologen idag. Vi började på utredningen. Jag fick följa med upp på övervåningen, till utredningsrummet. Jag hade minnen av att det skulle vara jobbigt. Men inte så jävla jobbigt som det var. Det var lite blandade uppgifter. Jag orkade inte hela tiden ut så vi avbröt. Jag var näst in till gråtfärdig när vi kom tillbaka till avdelningen. Jag vet faktiskt inte om jag vill fortsätta. Min hjärna var totalt överhettad. Det kändes som jag bara hade trasslig bomull i skallen... 

Jag hade länsrättsförhandling idag. Men jag gick inte på den. Jag går aldrig på mina förhandlingar. Varför vill man sitta och lyssna på vad alla ens problem är. Och att man har en allvarlig psykisk störning. man personligt ombud, en advokat. Men jag träffar aldrig hon/han heller. Det spelar liksom inte någon roll att man talar för sin sak, vill läkaren sätta LPT på en så blir det så. Alla lyssnar ju på läkaren. Men jag motsätter mig inte fortsatt vård. Jag vill ju bli bättre!