tisdag 20 oktober 2009

Jag fick aldrig chansen att visa att jag kunde finnas där utan att plötsligt försvinna

"Han slutade andas av sig själv"
FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN
mycket. Jag hade gråtit så mycket under lördagen så det kändes som om alla mina tårar var slut......

Nu känner jag mig så jävla tom! Det är helt fruktansvärt....Det gör så ont! Fan... Jag orkar inte..Jag ville verkligen ta hem honom, skämma bort honom som jag brukade göra, göra honom till den lyckligaste råttan som fanns..... Ge honom all kärlek jag kunde ge! Men jag fick aldrig chansen.... Chansen att ta igen all tid vi missat tillsammans. Säga förlåt...... Visa att jag kunde vara en matte som inte försvann stup i ett. Nu kunde jag ju stanna kvar, jag skär mig ju inte längre! Jag kunde stanna! Jag ville så gärna...... Men fick aldrig chansen. Jag ville finnas där och ha honom i famnen när han dog. Klappa honom, krama honom.....FAN Men jag är så jävla tacksam till Pa! Utan henne hade han verkligen haft ett helvetes slut! Utan henne hade han suttit instängd i 3 månader och sen dött...... ! Jag ska komma på ett sätt att visa min tacksamhet på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar