Helt och hållet utskriven!!!!

Nu är jag helt och hållet utskriven. Blev det via telefon idag.

Vågade inte prata med läkaren själv, så det gjorde en personal härifrån. 

Det gick bra och vips var jag utskriven. 

Jag blev inlagd 1 januari 2011 på PIVA. Sen efter det blev det rättspsyk och sen till sist avd 19 i Halmstad.

Första gången jag blev inlagd var jag 13. Sen igen när jag var 15... Efter det flyttade jag till ett beh.hem i Skövde.

Efter ett halvår där skickades jag tillbaka till bup för att sedan flyga som en vante fram och tillbaka mellan bup och Skövde. Efter två år i skövde beslutade sig mina föräldrar att ta hem mig. Vilket funkade bra ett tag. Sen blev det PIVA. Så höll det på några år.

Sen blev det PIVA, en liten sväng till ett beh.hem i Västervik, för att sedan skickas till rättspsyk.

Så nu, efter denna "sväng" på psyk som blev hela 4.5 år, är jag fri!!,

Jag är tillbaka i Varberg. Nära min familj. Självskadefri sen 201 dagar. Jag mår bra. Har aldrigt mått så här bra förut och jag ÄLSKAR livet. 

Jag var övertygad i så många år att jag skulle dö, antingen av självmord eller av "misstag" av en allvarlig självskada!  

Men oj så fel jag hade! Jag lever och är jävligt, jävligt glad över det. Tänk om jag hade dött och gått miste om det fina liv jag har nu. 

Jag ser väldigt ljust på framtiden och är övertygad över att allt bara kommer fortsätta framåt.

Livet är ibland hårt, livet är ibland svårt, fruktansvärt och pissig! 

Men man får aldrig sluta kämpa. Det blir bättre, det blir det! Hur fucking jobbigt det än kan vara. Hur mycket man än vill ge upp och bara dö så får man inte göra det! Det är värt att kämpa för! 

Livet har så mycket att ge. 

Är man på botten kan det ju bara gå åt ett håll och det är uppåt! 

Men jag vet, när man mår riktigt, riktigt dålig kanske man inte ens är mottaglig för hjälp. Hur mycket folk än försöker hjälpa en så går det inte. För man vill inte och är därför inte mottaglig. Kanske behöver man skyddas från sigsjälv tills man är redo för hjälpen. Så var det för mig i väldigt många år. Jag ville inte bli hjälpt, jag ville inte ha hjälp. Jag var så fruktansvärt rädd för livet, ett liv utan självskador. Hur skulle jag överleva om jag inte kunde skada mig!? Hur tusan skulle jag kunna leva ute i det fria? 

Sen på rättspsyk insåg jag att jag inte kunde komma längre ner, det fanns inget annat att göra än att börja jobba uppåt. Jag insåg att jag var tvungen att ändra mitt beteende och vilja ta emot hjälpen. Jag ville inte vara fast i det jävla självskadeträsket mer. Jag kände "jag vill inte ha det såhär, jag är redo att kämpa nu". 

Och med vilja, hjälp från andra, och önskan om ett bättre liv, lyckades jag tillslut att lägga av! Bli kvitt slutenvården. Jag slutade skada mig. Jag började må bättre!

Sluta för tusan inte kämpa!

Nu sitter jag här i min egen lägenhet, vilket jag aldrig trodde skulle hända.