ETT HELT JÄVLA ÅR

Idag är dagen jag aldrig trodde skulle komma! 

Ett år sedan jag skadade mig för sista gången. 

Självskada på självskada ibland flera gånger varje dag, har varit min vardag i så många år. 

Jag började skada mig när jag bara var 12 år gammal. Bara ett barn.  

Men skadorna blev allvarligare hela tiden. 

Vad jag inte visste då var att i framtiden skulle jag bo på behandlingshem, psykavdelningar och rättspsyk! Och bestå av tvångsåtgärder jag skulle bli utsatt för och hata i flera år. 

Sjukhus sjukhus sjukhus om och om igen. Tvångsvård..! Att inte få bestämma över sin egen kropp och liv. Det är riktigt, riktigt hemskt. Att aldrig ha något att säga till om.

Att i flera är aldrig få vara ensam! 

I många år var jag övertygad att jag skulle dö. Antingen med avsikt eller en komplikation av mina skador jag gjorde på min kropp. Det var länge så mörkt, så hemskt, så fruktansvärt och att ta sig upp på morgonen var ett rent helvete. Varför gå upp om dagen skulle vara lika hemsk som dagen innan, och dagen innan den.

För mig var det då att när jag var som sämst var jag så dålig att jag inte var mottaglig för hjälp. Hur mycket folk runt omkring mig försökte hjälpa mig så gick det inte. För jag ville inte själv.  

Det enda man kunde göra i det läget var att skydda mig från mig själv. Att bara rent kroppsligt hålla mig vid liv. 

Och hoppas att efter ett tog skulle jag inse att jag ville ha ett värdigt liv och vilja ha hjälp. 

Först då kunde jag börja bli bättre. 

när man är på bottens botten, finns det bara en väg och det är uppåt. 

Men nu, nu har jag inte skadat mig på ETT HELT ÅR!! Det har inte varit lätt. Jag har kämpat, men ibland har det bara flutit på och dagarna varit hyffsat enkla att ta sig igenom! 

Ibland har jag velat ge upp och bara falla tillbaka in i det sjuka. Sluta kämpa och sluta bry mig. Men jag har fortsatt! Och taktiskt. Ju längre tid som går sedan senaste skada blir det lättare! 

Och nu, gör jag vad som helst för att aldrig behöva börja om på dag nog igen! 

Jag vill tacka alla som funnits vid min sida då jag var som sämst. Först och främst Min underbara, älskade familj som alltid stått/står vid min sida oavsett vad. 

All personal som hjälpt mig genom åren. Alla som inte gav upp om mig. Allt stöd jag fått.

Och fortfarande får!! 

Vissa personal har varit riktiga svin. Men det finns också undebara människor inom vården. 

De som ser bakom det sjuka och man behandlas som en människa. 

Kan ju vara över nu, kanske inte. Det går aldrig att veta. Men jag hoppas med hela mitt hjärta att jag är fri! Kommer alltid vara en "nykter" självskadare, så är det. 

Men jag bor i egen lägenhet, jag går i skolan och jag mår bra! 

Men bakslag kan komma. 

Men att ha nått denna dag har gjort mig så otroligt glad! Och stolt! 

Man får aldrig, aldrig upp! Vad som än händer! Måste fortsätta kämpa! 

Nu börjar nedräkningen mot 2år!! Och jag ska för tusan nå dit också!