Det blev inte någon resa hem. Jag vandrade tillbaka efter ett par samtal med föräldrar som talade mig till rätta. Bestämde att "okej, sover på det och tar kanske bussen 06.10, får se hur jag känner när jag vaknar".
Men jag är kvar i västervik.
Dagen har varit ganska bra och ganska dålig. Det har blivit ett par skärskador. Det har varit ganska mycket tårar. Men också en ganska bra förmiddag i solen.
Har pratat med läkaren. Fått en ny medicin, mot den onda delen imin onda hjärna. Mot "hjärnattackerna". de som tränger sig på och får mig att skada mig,
Nu sitter jag i mitt rum och lyssnar jag på "David Garret - Who wants to live forever?". Den har gått på repeat om heeeela dagen. Så underbar, hans musik är så underbar.! och han är så jävla snygg.
Har varit på akuten. Men istället för att läggas in på avd. 7 i väntan på operation så väntar vi på Egehem och de ringer. Men de trodde de skulle va klara efter någon timma eller två och kunna ta emot mig.
Idag var jag med på DBT:n för första gången. Det kändes bra.. Tror jag. Bättre än de tre (ej sammanhängande terminer) andra jag testat innan "i mitt tidigare liv". Senast var väl för fyra år sen.
Hej!
SvaraRaderaVad skönt du stannade kvar där trots allt. Förstår att det känns jobbigt men jag tror det är viktigt att du stannar även om det är svårt.
Ingen kritik mot dig nu, men jag undrar vad personalen egentligen håller på med?
Du skadar dig nästan varje dag och sövs lika ofta(förstår din rädsla för att sys). Men övervakar dem dig inte alls? Och borde de inte ta bort allt man kan skada sig med? Nu menar jag inte att du ska ha x-vak men ett behandlingshem har ju ändå ett visst ansvar över dig.
De förstår ju säkert att du har svårt att prata med dem men något borde de kunna göra ju.
Många styrkekramar
/också självskadande Aspergertjej ;)
nej, de övervakar mig väldigt lite. säger jag "neh, du får inte komma in" öppnar de inte dörren till mitt rum.
SvaraRaderaDen friheten och ensamtiden jag har hade jag inte räknat med.
jag Tror att man ska lära sig leva i en miljö där det finns "farliga" saker. lever man skyddad hela livet lär mig säg väl aldrig.
Ju mer de lär känna mig ju mer kommer de säkert kunna hjälpa mig. Jag vet inte.
Kramar
De övervakar mig väldigt lite.
SvaraRaderaFriheten och ensamtiden är ingenting jag var beredd på. Det känns skitjobbigt..
Men lever man hela livet skyddad lär man sig aldrig antar jag. jag tror att om jag låter dem och de lär känna mig kan de säkert hjälpa mig.
De gör en del saker som är bra för mig och som får mig att må bra.
kramar