Idag kom brevet!

Idag fick jag mitt efterlängtade brev från Plönninge! Yeay :D
Det var tydligen så många som hade anmält sig att sova två nätter att de hade fått göra om programet lite, innan fick man välja att va där mån-ons eller ons-tor. Nu hade de gjort så att man fick va där mån-ons eller ons-fre om jag fattade det rätt och sen lottade de vem som skulle va där vilka dagar. Som tur var fick jag mån-ons, vi åker till stockholm på torsdag. Men hade jag fått de andra dagarna hade vi så klart åkt på fredagen. Jag tyckte inte att de hade gett tillräcklig info i brevet så La ringde till han som håller i det, så jag fick väl svar på mina frågor tycker jag.
Man ska va där klockan 12.00 på måndagen.
Sen ska vi äta lunch. Vi ska ha en typ datalektion tror jag, se hur klassrummet ser ut. Första dagen ska vi ha två traktorlektioner, haha. Men man behöver inte köra om man inte vill, man kan åka med om man bara vill det. Vi ska kolla på maskinerna också tydligen. Och de ska ge oss en helhetsbild, hur det funkar på Plönninge. Sen ska vi gå till internatet och få våra rum där vi ska sova och träffa fritidspersonalen. Sen blir det middag.
Vi ska få en rundvandring på skolan, kolla in stallet och testa rida också om man vill.
Vet inte riktigt om jag har rätt ordning på alltihop nu, men dessa saker ska vi få göra. Vi kommer väl få göra ännu mer tror jag.
Om man äter specialmat eller är allergisk skulle man maila det, så det gjorde La. Hon frågade då om det fanns möjlighet att micra eller laga mat. Jag vill helst ha med egen mat. Det räcker med en vattenkokare så jag kan äta varma koppen. Finns inte det heller kan jag ju äta yoghurt. Jag vill helst inte äta, inte i en grupp med folk jag inte känner, det är lite så där halvjobbigt..Och det blir inte bättre av att jag äter specialspecial (hade jag ätit den veganmat skolan fixade är det ju en sak) heller. Det är ju ganska utmärkande. MEN det är ännu mer utmärkande att inte äta alls tror jag. Om jag inte åt på hela tiden skulle folk nog undra varför, men det undrar nog varför jag är specialspecial också. Men jag äter nog hellre det än inget alls tror jag när jag är där. Jag har också bestämt mig för att inte visa mina ärr. Då kommer folk få förutfattade meningar, döma mig och ev. fälla komentarer. Så inga ärr alltså. Ev. ett ärr, det på bröstet, det ser nog inte ut som en självskada. Mer som en olycka av ett slag tror jag.

Man ska inte ha vuxet sällskap, det känns både skönt och inte. Det är ju en väldig trygghet att ha med sig mammi eller pappi. Men samtidigt vill jag på nåt sätt klara det här själv, jag vill visa att jag kan! Jag vet att det kommer va många jobbiga stunder antagligen.. Men jag kan ju alltid ringa mammi, jag kan alltid röka ju. Jag vill klara det här själv, jag vill visa alla att jag kan! Alltså,, Det är svårt att förklara men det är på nåt sätt viktigt för mig att klara det här själv!
Man ska ha med sig:
Hygienartiklar och handduk
Lakan, påslakan och örngott
Kläder att ha i stall
Regnkläder
Arbete från skolan

Jag hade faktiskt högst betyg av alla som jag fattade det! Galet med bara godkänt i allt och ett vg..! Det här skolarbetet man ska med sig jobbar pappa på. En på hans jobb som bl a är en skola ska fixa det. Jag sa att det kunde va i princip vad som helst men INTE gramatik. Så jag får se vad det blir, men jag kommer ha med en läsebok också. En helt vanlig bok bara, som jag kan ta till om det skulle bli för jobbigt eller nåt. Jag har inte gått i skolan sen 07, det känns som jag glömt hur man gör och jag vet inte om jag klarar av att sitta i 90 minuter och arbete faktsikt. Det är ju 1,5 timme... Lång tid jag måste sitta och arbeta med det. Så blir det fel i huvet under lektionen tar jag fram boken.
Jag längtar sjukt mycket som fan! Men jag är SKITRÄDD faktiskt, men jag backar fan inte. Nej, jag ska inte inte inte inte dra mig ur. Jag ser verkligen fram emot det här, jättemycket och är jätteförväntansfull. Men jag är galet nervös alltså. Men jag fixar det här. Just nu är jag väldigt högt uppe, jag mår jättebra. Har inte mått så här bra på så länge! Och jag tror att nästa gång jag faller är jag ändå så pass stark att jag kan ta mig upp igen.