Funderingar.

Älskade Ebba, vad jag saknar henne !

hoppas men borde nog inte

Att inte veta saker är jättejobbigt för mig. det är mycket viktigt för mig att ha allt planerat i minsta detalj och inte få några oanmälda saker på schemat. Att inte veta hur framtiden ska se ut är fruktansvärt pissjobbigt. Funderar så klart skitmycket på det. Är besviken på mig själv, att jag skulle sabba Egehem. Jag hade ingen aning alls när jag satte mig i taxibilen mot Vbg att jag inte skulle få komma tillbaka. Inte ens känslan av att det kunde bli så. Undrar om Egehem hade det på känn... Men jag funderar på framtiden. Alla jag pratar med pratar väldigt mycket positivt om avdelningen i växjö. Men jag vet vad den är på för sjukhus. Fast alla får den att låta väldigt bra. Och jag känner att jag får väl lita på min omgivning, min far, läkare, personal, samtalskontakt. De kan väl inte alla ljuga för mig..?
kan det bli sämre än PIVA?.. På PIVA, där tiden står STILLA. Totalt. Att va här i en längre period är verkligen något jag inte vill, fy fan!.

Men jag måste nog mer och mer ställa in mig på att inte komma tillbaka till Egehem.

Det gör ont. För det är juh det jag så gärna vill, om jag nu inte får återvända hem liksom. Hoppas ändå, men jag borde nog inte. Det är nog ingen bra ide och gå runt och hoppas och sen bli nerslagen igen av ett ytterligare NEJ.

Men hoppet finna fortfarande där.. Fan att det skulle gå åt helvete.

Idag har jag varit ute med en personal! Det var jättehärligt! Vi gick ett varv runt sjukhuset, jag längtar tills nästa gång. Verkligen. Visst får jag kämpa för att stå emot mina "hyssiga" impulser MEN jag klarar det. Varje gång kunde jag bara ta emot den men sen kasta den vidare igen. BRA JULIA