ALDRIG ATT JAG SKULLE!

ÅNGEST!
tårarna kom, jag trodde nästan att jag skulle va tvungen att skära mig. Men jag tog min vovve och gick ut en liten sväng, sen gick jag in på mitt rum och kollade på Grey´s.

Dagen började med att jag Ester och Ebba tog bussen till breared och mötte Ka. Sen gick vi en timmes promenad till stranden, mys! Sen tog jag bussen tillbaka.
Ka skulle hämta mig klockan 13 på läjet egentligen men hon fick itne bilen förän 14.
Så jag skulle va ensam i typ 2,5 timmar. Jag var extremt rastlös så jag bestämde mig för att baka. En chokladkaka. När den var färdig var jag dum. Jag tog en bit och tuggade och spottade ut, för att se hur den blev, utan att tänka på hur jag sen skulle förklara hur en bit fattades.
Pappa vet inte att jag tuggar och spottar ut, ibland lagar jag hela måltider och spottar.
Sen åkte jag med Ester och Ebba till Nackhälle, idag skulle vi inte va med djuren, vi hade bestämt att gå med hundarna där ute. Så det gjorde vi. När vi gått typ 100 m från gården kommer Boss springandes efter oss. Och han är en stor, kraftig älghund! Med en 3 m kedja hängandes i sin sele, han hade slitit loss hela skiten. så vi fick snällt gå tillbaka med honom. Men när vi gjort det gick vi en mysigt promenad på en landsväg upp iskogen. Vägen gick uppför hela vägen, och tillslut vänede vi och vi var inte ens på toppen.
När jag sen kom hem frågade Lisette om de fick smaka på kakan. Jag sa jag. Sen frågade hon om jag hade haft gäster och utan att ens tänka mig för svarade jag nej. Jävla idiot, hade jag sagt att ka ätit den biten hade det inte varit nåt problem. Sen sa hon att en bit var borta, hon vet att jag itne äter sånt. Jag sa "jag vet". Då sa hon något, kommer inte ihåg riktigt men jag vet att hon nu tror att jag åt den biten.
Direkt efter vårt lilla samtal gick jag in på mitt rum och grät. Ingen får tro att jag äter sånt. Det är inte sant, jag skulle ALDRIG!!!!!! Det var så nära att jag skulle skära mig i det ögonblicket! Detta är en katastrof! Hjärtat slog bara hårdare och snabbare.... Men jag stog emot impulsen och tog Ebba och gick ut för att ringa mamma men hon svarade inte. Jag ringe hur många gånger som helst, men tillslut skickade jag ett sms. När jag kom hem ringde hon upp och jag förklarade. Men hon tyckte inte det var något att bli så upprörd för. Men det är det, detta är verkligen supermega hemskt! Jag skulle verkligen inte äta en kakbit, en efterrätt, chips, godis, glass... Vissst, jag äter socker som en tok. Men för mig är det inte samma. Fast jag har ändå bestämt mig för att dra ner på sockret. Men verkligen aldrig...
och nu vet jag inte vad jag ska göra....Jag är rädd att hon ska berätta för pappi, så han också tror! Så jag vill förklara för honom, säga sanningen! Men kanske inte. Men på nåt sätt måste jag få henne att förstå att jag inte åt den biten!