Shiit. Idag vaknade jag kvart över ett! Och halv två började permen, så det blev ingen seg och jobbigt förmiddag iväntan på den iaf ;). Vi håller på att packa för fullt! Känns helt sjukt att jag bara har två nätter kvar på PIVA nu! Planen är att komma hem på måndag juh! Men det blir på LPTpermission. Än så länge har jag LPT i typ 6 månader till, det blev just förlängt.
Allt känns verkliigen heeeelt sjukt.
Men mammi kommer sova minst en natt i västervik och va med på Egehem. Tack vare mitt funktionshinder blir det lätt missförstånd, och de vet inte hur jag fungerar och jag klarar inte riktigt av att förklara och berätta själv hur saker ska va eller gå till. Inte heller be om hjälp eller fråga saker. Därför ska mammi va ett stöd det första dygnet.
Är berädd på en hel det svåra situiationer och att det kommer bli en del missförstånd och sånt i början. Innan de känner mig och jag dem.. Det känns väl halvkul att va 19-20 år och behöva ha med sin mamma när man flyttar såhär. Men jag får inte tänka så. Jag behöver det. Jag kan inte hjälpa att jag har den diagnos jag har. Det är även en sak jag hoppas kunna få hjälp med. Att kunna leva och klara mig på egen hand trots min diagnos. Det jag vill (men som jag tror är omöjligt) är att möta nya människor utan att de människorna ska kunna märka att jag inte är som dem. Jag vill också kunna känna att jag VILL vara och möta nya människor. Vill kunna känna att jag vill. När jag möter nya människor nu vill jag inte va med dem. Känner inte något socialt behov riktigt. Jag vill känna att jag vill. Vet ej om det är möjligt. Jag vill också kunna föra ett normalt samtal med nya människor. Det går åt skogen varje gång någon försöker ta kontakt med mig.
Oftast vill jag bara att de ska låta bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar