Vi åkte in till akuten sent igår. Efter att jag tagit mina sömntabletter, herregud.. Minns knappt hälften av det. Men det jag minns är inga roliga grejer. Folk som inte vet om mina svårigheter och som inte är så insatt i självskadebeteende har ofta svårt att förstå. Svårt att förstå att det är inget man väljer. En ha en psykisk sjukdom är inget val man gör. Vem som helst kan bli psykisk sjuk. Precis vem som helst! Att man ständigt får träffa vårdpersonal som är otrevliga och oförstående är tråkigt. Även om jag blivit van så tar jag åt mig varje gång..Jag har väldigt svårt att prata i luckorna på akuten. Jag pratar ofta genom en person. Jag gjorde det igår. Gubben i luckan sa skarpt till mig att komma närmare, jag ville inte det. Men jag sa snällt mitt personnummer till personen som var med mig så hon kunde föra det vidare. Då fick jag kommentaren "Jaha, så du behöver tolk också!?!". Jag tog väldigt illa vid mig och gick ut från akuten. Ja, ibland kan man väl säga att jag behöver en "tolk".. Jävla gubbe.
Jag har också väldigt svårt att säga "jag har skurit mig själv" när läkaren frågar varför jag är på akuten. Jag kan det bara inte, jag vet väl för fan att jag skurit mig, och det vet läkaren också när han kommer in i undersökningsrummet. Så varför är det så viktigt att jag säger det med egna ord? Sköterskan var också väldigt otrevlig och oförståeende. "tredje gången på en vecka! Vilka jävla resurser!!" Jag vet inte om hon menade att jag tog av sjukhusets eller om Egehem inte var tillräckligt duktiga på att få mig låta bli. Sen när läkaren gått sa personalen som va med mig att jag även hade sår på andra armen. Sköterskam blev arg och sa "Det var väl jävligt onödigt, det kunde du väl sagt när han kollade din andra arm!". Nej, det kunde jag inte. Dels på grund av att jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, dels för att han inte frågade. Ställer man inte rätt frågot får man inte rätt svar. Så funkar jag.
Men jag fick ligga på en vårdavdelning över natten för att fixas på morgonen.
Jag är mycket besviken och arg på egehem.. Jag visste att jag skulle sova ensam på avd. Men inte att jag skulle vara ensam på morgonen och vakna ensam efteråt. Det känns väldigt otryggt och jävligt jobbigt. Det känns också väldigt viktigt för mig att personal är med mig ända in i op. salen till jag slocknat. Jag är faktiskt jätterädd om jag ska va ärlig.. väl inne i op. salen och alla sladdar fäst på min kropp, nålen sätts, mediciner sputas in.. NEJ, inga trevliga grejer. Att ha en personal som stöd inne i salen hjälper en hel del. Men sjukhusets personal som jobbar på operation är faktiskt oftast jättegulliga och snälla och förstående. De förstår om man är rädd, det är nog inget ovanligt. Jag har aldrig varit ensam på dethär viset. Jag visste inte och jag vill inte va det igen.
Jag har varit ute på en kvällrunda idag. Ångest maler och maler. Men jag är så psykiskt utmattad av alla turer till sjukhuset nu. Fan jag orkar inte fler nu! Men det känns lite bättre iaf efter min promenad. Jag hittade faktiskt "Campino", varberg absolut godaste pizzeria, extremt populär, specielt kända över deras goda såser. om jag inte är vegan kan jag dricka såsen direkt ur burken. Hittade även en "strandpromenad". Inte alls som varbergs, men mycket vacker och mysig...! Hamnen var mysig. Lite krogar och sånt. Jag upptäcker mycket på mina promenader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar