På väg

Jag sitter i bilen.. SHIIT, jag tror inte att det riktigt sjunkit in att det är på riktigt! Att det verkligen händer! Jag är på väg! Jag ska verkligen börja gymnasiet nu! IDAG! Nu! Jag, Julia Ze! Ska börja gymnasiet. Jag, som varit inlåst i år, är nu fri och friskare och närmare ett normalt liv än jag varit på såååå länge! Jag är som vem som helst, jag ska gå i skolan. Om någon förut frågade mig vad jag gjorde om dagarna, vad hade jag för svar då?
- Ingenting
- Jag bor inte hemma
- Jag är inlagd
- Jag är med mina boendestödjare
- Jag är på något som kallas daglig verksamhet
Vad har jag för svar nu?
- Jag går gymnasiet!
Ha! Ursäkta om jag tycker det är märkvärdigt... Men det tycker jag verkligen att det är. Jag kommer svara så stolt om någon frågar. Jag år så stolt som har det som svar nu. Jag känner mig så frisk, så "normal". Även om jag går ett program som är lite speciellt, ett som är specialutformat, ett anpassat program.. Så är jag ändå så stolt! Så jävla stolt som har tagit mig ända hit!
Får nåt år sen eller två, då trodde jag aldrig att jag skulle komma ut i det fria. Jag trodde att jag antingen skulle ta död på mig pga av mitt självdestruktiva beteende. Eller att jag skulle hamna på avd. efter avd... Hem efter hem. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där jag är nu! Men titta bara, med rätt hjälp och rätt motivation och viljan att bli frisk kan man komma så långt.
På BUP och beh. hemmet kan jag inte säga att jag fick någon hjälp. Speciellt inte på bup.. Bup har bara gjort mig sjukare egentligen. De kunde få mig att inte skada mig med straff, vak, gips m.m. men det kallar inte jag hjälp.. Även om en del personal där var helt underbara, så gjorde deras metoder och straff mig bara sjukare. Och samma med kulan, personalen var underbar, en del alltså.. Jag blev mer social på kulan, iaf med vuxna människor, och det var ju bra. Men det var inte det som var problemet. Men när jag skrevs ut från bup och började tillhöra VPM, LSS och PIVA. Det var då jag fick hjälp. Boendestödet har varit det allra bästa. Det stöd jag fått från La, Ia, Ye och Ka har varit fantastiskt. Och på PIVA så jobbade de inte med straff och sjuka beh.metoder. De jobbade för att jag skulle kunna bli av med LPT:t och komma ut i livet igen. Och Ra på VPM är också en underbar människa. Det har varit bra att träffa henne några gånger i veckan för att hämta medicin och prata lite. Sen har U-C varit skitbra också! Den bästa samtalskontakt jag någonsin haft!
Så hjälpen när man blivit vuxen är helt klart bättre än när man var barn. Iaf för mig.. Konstigt att det kan skilja så mycket!

Jag är så nervös nu.. Men jag har inte gråtit och jag kunde gå in i bilen utan problem. Det kanske kommer gå bra idag ändå ?
Önska mig lycka till! Snart är det dags att möta mina kamrater, lärare, övrig personal och kastas in i mitt nya liv!