Från det att jag vaknade har jag väntat och väntat och väntat! Försökt att göra lite olika saker för att få tiden att gå.. I väntan på beskedet, om de säger ja eller inte. De skulle ringa idag, men har inte gjort det! Fan, dagen har varit hemsk. Jag har varit så inställd på att få det negativa beskedet, visste bara inte när. Jag har väntat på nåt jag inte vill ha.. Men det har aldrig kommit! Fan!!
Men det är kanske positivt? Hade de redan bestämt sig om att de tycker jag är för "svår" eller nåt hade de ju ringt. De kanske behövde mer betänketid, mer tid att diskutera fram och tillbaka.. Så det finns kanske hopp? Eller så vet de hur jobbigt ett nej är att få så de skjuter upp med att ge det? Jag vet inte. Att inte veta är hemskt!
Så imorgon lär de säkert ringa. Men jag är inställd på nej, även om jag hoppas på ja. Bättre att redan tro på nej än att bli chockad och jäkligt förvånad, ledsen och besviken när det kommer.
Idag var det förhandling. Ingen har berättat för mig hur det gick men jag antar att LPT blev förlängt.
Och mina grejer. Tro fan inte att jag fått dem än. De skiter säkert i att ta upp det på ronden.. Men jag vill ha mina egna kläder, mina hygienprylar, mina pepsis och andra skitsaker! Fan ta hela psyket... Eller läkaren eller vem fan som helst.. Ge mig MINA saker.
Och snälla någon. Ge mig ett besked imorgon. Bättre att veta det negativa än att inte veta alls.
Men det finns ingen plan B. Och det känns ju lite pissigt.
Jag vill kanske komma hem igen.. Men det går/får inte. Men att utsätta familjen för blod och hemskheter. Det känns sådär kan man väl säga.. Min syster SKA få slippa det! Hon är värd ett normalt liv utan en sjuk syster som infekterar lägenheten med självskador och psykisk sjukdom. Och somsagt, hos pappi får jag inte va om jag skadar mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar