Det kändes väldigt bra

Idag var det dags för träff med mannen från behandlingshemmet! Jag trodde inte jag var så nervös men jag vaknade tio i sex! Jag började med att väga mig. Jag visste inte att jag fick det men det får jag om jag frågar och de tittar inte vad jag väger. Känns skönt att äntligen få veta, fast jag var ju fult påklädd men jag har ju ett ganska bra hum om vad vissa kläder väger liksom.
sen var det bara en väldigt lång väntan kändes det som.. Men tillslut var det dags. Men såklart hade vi tagit fel på tiden så mannen från hemmet kom en halvtimme senare än min far. Men det gjorde inte så mycket, fick sitta och prata med pappi lite då ju.
jag tycker verkligen samtalet gick bra! Mycket bättre än på det förra med det andra beh.hemmet. De ställer inga krav jag måste uppfylla innan jag får komma dit. Om de nu säger ja. Jag får laga min egen mat och äta det jag vill om jag mår bra utav det. Inte går ner för mycket i vikt eller får näringsbrist. Jag kan få möjlighet att rida på ett stall i närheten och kanske vara där nån dag i veckan. Om man sköter sig får man ju ta dit sin hund. Jag frågade hur länge man måste skött sig innan man fick ta dit den, vi var ganska överens om att två månader var ganska rimligt men missköter man sig sen får den såklart åka hem. Man får också skaffa sig andra husdjur men då gäller samma regler. De lägger ett ganska stort ansvar på en vad gäller skärandet. Inga visiteringar av rum eller så. Och man måste ju vilja själv vilja ha en förändring. Jag vill vara med min hund! Det är vad jag vill! Behandlingen verkade jättebra. Den är ju väldigt individuel, så han kunde ju inte säga hur det kunde säga hur den skulle se ut för mig. Man får även typ hitta på saker själva, typ ta bussen in till stan och sånt! Det var mycket bra saker. Men han var väldigt ärlig. Mitt självskadebeteende är svårt, och det är de som ändå har ansvaret för mig. De måste ju våga ha det ansvaret. Och han sa att det finns ingen enkel lösning. Att bli frisk och bo där, det är tufft, det skulle inte bli lätt! Och skär man säg är det ingen annan som torkar upp blodet efter en. Det får man själv göra. Jag tyckte stället verkade jättebra och jag vill dit. Han behöver en vecka på sig att bestämma sig. Så jag måste vänta en hel jävla vecka...! Men beslutar han sig för ett nej tidigare hör han av sig. Men blir det ja så blir flytten troligtvis i slutet på mars..
jag hoppas.., kanske för mycket... Efter att ha lyssnat på allt han berättade. Om stället och hur det funkar där, så tror jag att jag kanske är redo att förändra mitt liv... Tillsammans med Ebba..
men när besvikelsen över hans beslut kommer, kommer säkert hopplösheten tillbaka lika fort som den försvann..?
eller tänk om jag flyttar dit och det inte går? Det är för svårt? För jobbigt? För omöjligt? Eller bara helt jävla... Rätt? Gaah.. En vecka av jobbig väntan framför mig nu.