Mammi var här precis. Blev tårar och ilska. Jag vet inte vad jag vill eller vad det är jag inte vill. Jag är så anti just nu. Vill inte behandlingshem, vill ingenting. Vill inte förändra mitt beteende samtidigt som jag vill förändra min situation. Spagettihjärna, trassel trassel tankar. Men jag säger så mycket när jag blir arg. Jag säger jag vill hem igen, men ALDRIG så länge min familj inte kan må bra så länge jag är där. "att aldrig veta vad som väntar när man kör från jobbet...". Jag säger att jag vill hem.. Det vill jag, men inte ge någon annan en klump i magen. Men ett behandlingshem är inte vad jag vill.
Det känns som om jag vet vad som kommer hända, när det gått ett litet tag så blir det massa skärsår hela tiden som jsg tillslut inte kan kontrollera mängd eller storlek på, eftersom jag längtar så efter det förbjudna. Jag tror jag vet, för jag vill det så..! Men jag har haft både fel och rätt förr, man kan aldrig veta något innan man testat!
Men jag kan väl ge det en chans tycker mamma? Nej, jag vill inte.. Jag vet inte vad jag vill och inte. Kanske kan jag tänka mig hemmet efter att ha vart och hälsat på? Efter besöket på segesholm ville jag inget annat än dit och bli frisk. Så jag kan ge ett besök en chans iaf.. ???
Varför är jag så jävla anti??
Och nu.. Jag längtar inte ens efter konserten och det gör mig ledsen. Jag som längtat sen jul blir inte glad av tanken på att se The ark och ha det kul. Min längtan dit är inte kvar. Jag vet inte varför. Men jag ska gå ändå, för jag tror det kommer ångras som inihelvete om jag avstår!
Men allt är bara trassel trassel trassel och jag kan inte föräställa mig själv frisk. Det känns så långt bort nu.. Som om detta aldrig kommer ta slut. Det går runt runt runt och det har det gjort i år. Det är inte det att jag inte vill bli helt frisk, jag kan bara inte förställa mig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar