Igår flippade jag. Det gick ut över min mor och allt blev helt fel. Vi har en regel, jag har en regel "ingen förälder får gråta med Julia!". Det är en viktig regel men ibland går den inte att hålla. Jag skrek och var vansinnig, över hela situationen. Över allt, över mig, över motivationen som sakta men säkert rinner bort som sand genom mina fingrar. Jag orkar inte mer... Mamma gjorde inte något för att förtjäna allt skäll, allt skrik! Hon gick härifrån gråtandes. Det var inte min mening.. Jag hade så dåligt samvete, hon förtjänade verkligen inte skiten hon fick ta emot. Hon gör allt för mig.. Men genom åren har hon ändå lärt sig lite att inte lyssna på orden när jag flippar sådär, men det är klart att hon inte kan stänga öronen helt antar jag. Men när jag är ledsen och förtvivlad och arg borde man inte lyssna på det jag säger. Jag kan vara så jävla elak. Efteråt mår jag ju inte så bra, för det jag säger är sånt jag inte vill säga egentligen... Usch.. Men när jag är här.. Jag får inte ut nånting. Alla känslor stannar inne tills det säger PANG! En mega gråtattack, skäll och skrik, skärskada osv..
JAG HATAR PIVA! Så inihelvete och skulle göra vad som helst för att komma härifrån nu! Men hem får jag inte komma och jag har insett att jag inte vill hem. Min familj ska få leva ett så frisk och normalt liv dom kan. Inte bara min syster, Allihop.
Imorgon är det ridning. Längtar så! Har längtat en hel vecka! Men det är inte bara underbart och kul..! Av flera anledningar är det hemskt och jobbigt och ångest.Men ändå...värt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar