Är det värt att själen förstörs för att kroppen ska hållas hel?

Dagens vårdplanering knäckte mig... Varför går det åt helvete? Varför alla motgångar? Varför fick jag inte någon från tex soc som på riktigt vet hur det ska gå till när man placerar någon, från början då det bestämdes att jag inte kunde va hemma mer? Varför.... För att få flytta till hem nr. 3 måste en ansökan från soc skickas, och för att soc ska göra det måste jag ansöka till soc att jag vill det. Då måste de först göra en utredning, av mitt fall, om jag behöver beh.hem. Men tydligen tar en sån utredning tid, månader... Hade jag fått en "riktig" person som höll i allt detta hade den nog sett till att en utredning på soc startade så fort man bestämde jag skulle till behandlingshem... Men det har varit lite olika, ibland någon där sen där sen här sen där borta och hit och dit. Ingen direkt ansvarig..
Jag blev helt förstörd.. Jag orkar inte vara på PIVA i månader till!

Är det värt att själen, mitt mående, Julia, knäcks och förstörs.. Bryts ner och mår sämre bara för att kroppen ska hållas hel!?!?! Är inte mitt mående det man borde bry sig mest om? Varför är det så jävla viktigt att kroppen ska vara hel? Så jävla viktigt att man värdesätter det mer än själva JAG!
Jag orkar inte mycket mer. Men jag är fortfarande beredd att förändra. Men inte mycket längre till. Fan!
Men LSS kan nog fixa så en person kommer till mig dagtid och går ut med mig, tex hem och ut med Ebbisen! Jag sa nej till både det och beh.hem och allt i princip på mötet. Men folk känner mig antar jag och vet att när den värsta förtvivlan är borta så kan jag tänka klart och lite vettigt igen. Så nu när jag tänker efter så är det klart att jag skickar ansökan till soc, och jag skulle nog tycka det var trevligt med en person från LSS också. Tror och tycker de runt mig det så tycker jag det med. Det är jobbigt ibland att vara myndig. Ibland vill man ha någon som fattar alla beslut åt en...