101

Jag har hittat tillbaka till mitt livs kärlek - Depeche mode.
Just nu är favotitskivan 101

Gårdagen var fruktansvärd. Har inte gråtit så mycket på väldigt väldigt länge.
Pappa kom in på mitt rum och sa "nästa gång du skär dig kommer jag ringa en taxi, sätta dig i den ensam och skicka dig till PIVA".
Jag blev skiträdd, man kan inte utsätta mig för detta, det är bland det värsta som kan hända. Att jag hamnar ensam i en taxi. Jag hade skurit mig under dagen. En gång så jag blev rädd och väldigt arg och ledsen. Jag packade mina grejer för att ta bussen till mamma, för att bo där ett tag.
Jag känner att jag förstör nåt så fruktansvärt för Lisette och barnen. Och jag får höra från pappa det hela tiden också. Och jag märker på Lisette hur jävla jobbigt hon tycker detta är.

En stund senare står jag och illgråter på mitt rum, och förklarar och undrar hur i helvete han skulle kunna skicka mig ensam!?
Lite senare står både han och jag och gråter floder vid busstationen... Helvete..!
Han bad om ursäkt och sa att han givetvis inte skulle skicka mig ensam till PIVA. Men att jag måste ta ansvar för mig själv.
Men jag vill inte det ! Jag vill skära mig, jag vill dö, jag vill inte lägga in mig, jag vill bli trasigare... Samtidigt så är det nånting i mig som vill ha hjälp. Nånting som vill få stopp på detta, nånting som vill bli frisk igen och få tillbaka det friska liv jag fått nu. Men det är så lite att det "sjuka" helt tar över.
Vi väntade ett bra tag på bussen, men den kom aldrig så mamma kom och hämtade mig.
Grejer är den att jag vill bo hos pappa, men jag känner att jag inte kan det för Lisette och barnern. Jag känner att jag sabbar deras liv när jag gör såhär. Därför är det bäst att jag är hos mammi nu. Jag får ju höra hela tiden hur de drabbas när jag skär mig, så jag vet att jag förstör.
Pappa har visat så mycket illska mot mig de senaste dagarna. Så jävla mycket illska...! Därför har jag fått intrycket av att han är så inihelvetes trött på detta, och det enda det handlar om för honom är att han och Lisette inte vill ha denna skit i deras liv. Att det har handlat om dem, att de inte vill få sitt "perfekta" liv infekterat av mitt sjuka helvete. Inte att han bryr sig om mig, att han inte vill stoppa det för min skull. Utan för sin och Lisette + barnens skull.
Men igår visade han något annat än illska.. Så jag har haft fel. Men det är väl inte konstigt att jag misstagit mig, när jag bara blivit bemött med illska i princip.
Mamma hämtade mig och i bilen blev hon arg. Hon sa att det skar i hjärtat för att jag bara ville va hos henne när det inte fungerade hos pappa, inte annars. Men då blev jag arg, jag har bott hos henne i år!!! I år har jag bott hos henne, och knappt ens sovit en natt hos pappa! Och hur länge har jag bott hos pappa? En månad, två?? Så hon var väldigt orättvis där tycker jag! Men hon tog tillbaka det...
Vet inte hur det ska gå nu, men så länge mitt liv är som det är kan jag inte bo hos min pappa. Och det gör mig ledsen, för just nu vill jag vet. Men jag vill hos mamma med, så det är ju okej eller så. Men egentligen är det hos honom jag vill bo nu..!
Mamma fick se mina armar, och det nya såret. Jag skulle nog egentligen behövt sys igår, men det är ingen ide att åka till akuten. För jag kan inte sy. Och de söver mig typ aldrig här i varberg. Så vi struntade i det.
Jag har inte varit på sjukhuset för ett enda sår än. Och jag har inga omläggningsprylar hemma, så jag måste köpa lite plåster och sånt idag.

Igår gjorde jag något som jag är stolt över! Jag åkte in till stan och lämnade tillbaka min trasiga jacka, alldeles själv!! Yeay för mig!

Imorgon är det äntligen lördag! jag har väntat en hel vecka, och imorgon ska jag få rida! Men är sjukt rädd för extralektionen! Jag tvivlar starkt på mig själv där alltså..

Jag kommer inte kunna gå på ridkursen på Majas ridskola, den är samtidigt som ridlägret. Synd det men ridlägret är det jag hlest vill gå på!